SD snackar om samhällets sammanbrott och får med sig alltför lätt de andra borgerliga partierna och nu får de flesta andra partierna att hänga på för att inte tappa för mycket röster.

Extra starkt och hoppingivande att det finns några vettiga människor som inte bara går press, medias och kommersialismen intresse. Tack DN och Peter Wolodarski - stå på ER...

Peter Wolodarski:

Vad sa du, går Sverige bra?

Det kan inte stämma....

Mitt i flyktingkrisen noterar den svenska ekonomin mycket goda tillväxtsiffror. Det finns resurser för att hantera stora samhällsutmaningar.

En nyhet är först en nyhet när någon har berättat om den. Om jag påstår att svensk ekonomi just nu utvecklas starkt skulle många förmodligen bli förvånade. En del kanske till och med skulle hävda att jag läst fel i statistiken, medvetet eller omedvetet. Det är väl kris i vårt land? De orden upprepas ju varje dag i flyktingmottagandets Sverige. En ledarskribent på Svenska Dagbladet har gått så långt som att varna för ”nationens undergång”.

I veckan presenterade Statistiska centralbyrån nationalräkenskaperna för tredje kvartalet. Det blev inga förstasidesrubriker kring SCB:s uppgifter, vare sig i Dagens Nyheter eller i Svenska Dagbladet.

Det borde det ha blivit. Svensk ekonomi visar sig nämligen från sin starkaste sida just nu. Jämfört med tredje kvartalet 2014 steg BNP med 3,9 procent, en siffra som överträffade prognosmakarnas förväntningar. Det är historiskt höga nivåer. Någon nationell undergång är för närvarande inte i sikte. Som jämförelse var motsvarande BNP-siffra i vårt grannland Finland –0,2 procent; på andra sidan Östersjön sjunker alltså ekonomin.

Jag twittrade i veckan om de svenska BNP-siffrorna med orden ”i inrikespolitiken råder kris, men i ekonomin är det fest” – något som också avspeglar sig i Stockholmsbörsens goda utveckling de senaste månaderna.

Genast kom en skur av ifrågasättanden. Siffran kan inte stämma, den måste vara manipulerad, den är missvisande. Ungefär så lät det.

Det var som att debattörernas egen bild av verkligheten inte tålde att konfronteras med torra fakta från Statistiska centralbyrån. Har man bestämt sig för att det är kris, så är det.

 

Om någon sagt att den svenska ekonomin skulle växa med drygt 50 procent under de kommande två decennierna skulle personen ha avfärdats som verklighetsfrånvänd.

Den som läser SCB:s utförligare beskrivning av BNP-statistiken ser att uppgången är bred och omfattar såväl konsumtion och investeringar som export. Hushållens disponibla inkomster har ökat med hela 3,5 procent jämfört med 2014, rensat för inflation.

Arbetsmarknaden då? Också där ser det oväntat bra ut. I den senaste arbetskraftsundersökningen ökade sysselsättningen i oktober med 81 000 personer jämfört med året innan. Även andelen sysselsatta steg. Samtidigt sjönk arbetslösheten med 0,8 procentenheter till 6,7 procent.

När jag hänvisade till SCB:s statistikredovisning, som sett likadan ut i många år, kom nästa motargument.

Det är, påstod flera personer, inte relevant att tala om BNP-tillväxt. Vi måste sätta det måttet i relation till antalet människor i befolkningen, det vill säga BNP per capita.

Underförstått: när man tar hänsyn till den stora invandringen hamnar krisen i blixtbelysning.

I veckan bad jag SCB att ta fram BNP per capita-statistik för den svenska ekonomin. När befolkningen växer snabbt kan det ju skapa en klyfta mellan de två måtten, i alla fall kortsiktigt.

Så hur ser skillnaden ut just nu? Jämfört med för ett år sedan växte Sveriges BNP per capita med 2,8 procent tredje kvartalet 2015, också det en mycket god siffra. Det är ungefär 3 procentenheter bättre än Finland, som inte alls haft samma befolkningstillväxt som Sverige.

Jag har också bett SCB att ta fram BNP per capita-siffror från 1993 och fram till i dag.

1993 var ett speciellt år för Sverige. Landet hade precis gått igenom den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Flyktingmottagandet från krigets Balkan var rekordhögt, arbetslösheten och underskotten i den offentliga ekonomin hade stigit snabbt.

Det var många, inte minst bland våra nationalekonomer, som uttryckte skepsis om framtiden. Budskapet var tydligt: vi behöver vänja oss vid en lägre levnadsstandard, åtminstone i förhållande till andra länder. Det svenska välståndet byggde på gamla industriföretag som etablerats 100 år tidigare. Återväxten i näringslivet var svag. Den svenska modellen hade kört in i väggen, fick vi höra.

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling, med tanke på de allt vanligare tongångarna om att Moderaterna och Socialdemokraterna de senaste 30 åren ”förstört Sverige” med sitt ”invandringsexperiment”.

En ny digital sektor, med företag som Spotify, Klarna och King i spetsen, har sedan millennieskiftet gett Sverige ett internationellt rykte som kreativt och dynamiskt. Stockholm rymmer ett globalt lysande IT-kluster, där många utlandsfödda arbetar.

Om någon på 1990-talet sagt att den svenska ekonomin skulle växa med drygt 50 procent under de kommande två decennierna skulle personen ha avfärdats som verklighetsfrånvänd. Inte minst om man lagt till att Sverige, under samma period, skulle gå igenom ännu en svår finanskris 2008–2009.

Inget av detta utesluter att den nuvarande flyktingkrisen ställer det svenska samhället inför en svår prövning. Inget av detta utesluter våra växande problem med segregation, klyftor och obalanser på bostadsmarknaden. Inget av detta utesluter de fallande resultaten i den svenska skolan, som förmodligen är det största hotet mot ekonomins framtid.

Men det finns också en annan, betydligt mer positiv sida av myntet. Och den handlar om styrkan i svensk ekonomi.

Vi växer för närvarande snabbt och är som land rikare än någonsin. Vår välståndsutveckling de senaste decennierna överträffar alla förväntningar. Statsskulden är låg i ett internationellt perspektiv.

Det finns, med varje rimligt mått mätt, resurser för att hantera också stora samhällsutmaningar.

Nya vansinnesdåd som den i Paris väcker frågan. Varför?

Varför finns det dårar som tar andra helt oskyldiga människors liv?
På sätt och vis kan kanske man kanske förstå hjärntvättade fundamentalistiska människor som spränger sig själva eftersom dom tror sig blir martyrer, kommer upp i himmelriket och får knulla 10st oskulder. Undrar vad kvinnorna får i himmelen för det finns ju tyvärr även kvinnor som hjärntvättats eller kanske tvingade att spränga sina liv sönder och samman.

Men kära vänner det är verkligen inte bara fanatiska muslimer som hjärntvättats att dödat oskyldiga människor genom åren.

Kristna amerikanerna gjorde det mot ca 1 miljon oskyldiga asiatiskan människor via bombningar med napalm över Vietnam för inte så länge sedan. Amerikanerna har varit lite här och där och mördat många miljoner människor för att från början ”utrota kommunismen” och sedan försvara (västerländsk) demokrati = ekonomin.

Folkmordet i Rwanda är ett annat vansinnesdåd 1994 där ca 800 000 människor formligen slaktades många med machetes av folkgruppen tutsier. De ansvariga för detta folkmord anses främst vara hutuer, ledda av det kristdemokratiska regeringspartiet MRND, och hutunationalistiska milisgrupper som stöddes av ledande personer inom regeringen och militären. Det stod inte mycket i västerländsk press och värdigt få i världen sörjde

Hitler hjärntvättade en hel nation att judarna var dom som förstörde världen och gasade ihjäl miljontals människor, för inte allt för länge sedan.

Vad är människan för djur egentligen!

Och det väcker också andra frågor? I alla fall i min lilla hjärna!

Varför blir det sådan enorm uppståndelse när vansinnesdåd görs mot USA, Israel och andra västländer. När ”hela” 3000 människor i USA fick sätta livet till i vansinnesdåden mot World Trade Center 2001 sörjer hela jävla världen.

Samma nu när lite drygt 100 människor avrättas i Paris sörjer hela världen igen.

Ingen vill försvara vad dårarna från IS gör, men tycker ändå det borde vara lite mer nyanserade nyhet och information. Risken är ju enorm att många drabbas negativt av den överdrivna publiciteten. Inte minst alla de riktiga muslimer i världen som lever i frid. OCH alla som nu flyr från krigshärden i Syrien..

Vissa människoliv är helt ofattbart (i alla fall för mig) tydligen mer värda än andra. Mest värda verkar vara Israeliska, tätt följd av amerikanska, sedan följer vi västerländska sen kommer ingenting på länge......

Rika människors liv är uppenbarligen mer värd mer än fattigas. Vita verkar vara mer värda än svarta o asiater. Män mer än kvinnor. Heterosexuella mer än homosexuella. Friska människor uppfattas vanligtvis absolut mer värda än handikappade, etc., etc.,.

Och allt detta trots att det är rena djävla turen eller oturen var i världen man föds, vilka gener man ärver och under vilka förutsättningar man får från födseln.

Nationalisterna tycker sig att vara mycket mer värda än alla andra nationalister från andra nationer. Religiösa tycker att just deras religion är bäst och har både nu o historiskt "gärna" slagit ihjäl sina motståndare...

 

Och jag har inget större hopp så länge de kommersiella krafterna, kapitalismen, egoismen, nationalismen och sist men inte minst religion har så stort inflytande och i stora drag styr världen idag......

Jag har sedan länge sagt att jag aldrig skall gå på en kyrklig begravning igen i mitt liv.  Bl.a. för att markera att jag är ateist och emot all form av religion och som protest aldrig tänker gå in i en kyrka igen. Det är ju faktiskt, enligt mitt sätt att se det, religionen som är en stor anledning till att världen ser så ini helvete hemsk ut i dag och har gjort genom stora delar av historien

Alla som dör är helt plötsligt världens bästa människor. Visst är det bra att kunna försonas men lite sent när vederbörande är död. Tyvärr är jag inte som en av mina absolut största idoler Nelson Mandela, som verkar kunna försonas med allt och alla.

Saken är den att nu har min far Arne dött och skall begravas. Då måste jag väl gå på hans begravning! Nej varför måste jag det? Det finns idag så många måsten som jag tycker är dags att bryta. Många andra tycker nog att man måste följa gamla traditioner, men inte jag. Jag älskar att gå emot traditioner speciellt de i mina ögon felaktiga dåliga ofta traditioner med religiös bakgrund.

Saken är ju också den att jag och min far bröt kontakten med varandra för 7-8  år sedan, när han bytte sin kommunistiska grundsyn att alla människor är lika värda till att börja tycka att Sverigedemokraterna hade den bästa lösningen för Sverige därför att utlänningar och invandrare förstörde vår ariska ras. Han började därför röstat på SD och bl.a. tycka att homosexualitet är en sjukdom och jag var en svag människa som inte förstod att invandringen förstörde Sverige. Vad tog hans empati vägen med dom som har det svårt i välden? Kanske var han sjuk redan då..

Tyvärr fick han alzheimer för 3-4 år sedan och det sista året sa han inte ett ord, pratglad och diskussionsglad som han varit i hela sitt liv. Jag hälsade på honom för några månader sedan på hemmet och det var ingen rolig syn. Vet inte om han kände igen mig, i alla fall fanns inget som tydde på det. Det var det riktigt tragiskt att se. Men egentligen är ju döden en helt naturlig del av livet och i min värld konstigt att många ”sörjer ihjäl” sig när sin 95-åriga mamma dör.

Naturligtvis finns det som vanligt mycket starka kommersiella krafter som vill bevara även begravningar i vårt samhälle. Det är ju inte direkt gratis att bli nergrävd i marken. En genomsnittlig begravning går enligt Fonus på runt 25.000kr. Det är ju först och främst kyrkan som kämpar för sin överlevnad i samhället som vill ha begravningar och begravningsbyråer vill också tjäna pengar. Likaså blomsterhandlare, tidningar med svindyra begravningsannonser, etc.

Tror och hoppas att en mer och mer upplyst värld förstår att bibeln och Koranen är 2000 år gamla böcker som är skrivna av gamla gubbar som vill styra kvinnorna och samhället i en viss riktning. Och i förlängningen fattar att religiösa traditioner är lögner och påhittade gamla historier. Det sker ju också i stor del i vårt sekulariserade Sverige. Men det är verkligen dags att gå ett stag till också bryta dessa urgamla ofta religiösa traditioner. Jag försöker verkligen föregå med gott exempel. 

Jag kan se att allt fler svenskar tycker att vi som kallar Sverigedemokraterna för nyfascister går till överdrift, att deras politik blir alltmer ”rumsren” och att yngre journalister med flera tycker att de ska behandlas som ett parti bland alla andra – och det gör mig verkligt, verkligt skräckslagen.

Själv är jag född med en tatuering på själen där det står skrivet ”aldrig mer”! Det var trösteordet efter andra världskriget, när Europa begått självmord och låg i ruiner och förintelselägren öppnats för hela världen att se. Alla tvingades betrakta vad människor är i stånd att tillfoga varandra, organiserat folkmord på sex miljoner judar och på romer, homosexuella, Jehovas vittnen, kommunister och förståndshandikappade – utfört av medmänniskor av kött och blod som lydde order. Insikten att människan är i stånd till grymheter som överstiger allt förnuft om makten ”slår följe” med den sidan av människan och använder människors behov av hopp om en bättre tillvaro till att predika: ”Om vi bara gör oss av med dessa människohinder och eliminerar dem kommer allt att bli bättre.” Det är för mig den innersta kärnan i fascismen och nazismen, och denna innersta kärna finns hos Sverigedemokraterna. ”Om vi bara slipper utomeuropeiska invandrare och muslimer i Sverige kommer allt att bli bättre.” Det är därför de är nyfascister – ”nya” därför att de förstått att omge sig med en demokratisk retorik, fascister därför de gör invandrare till syndabockar, på samma sätt som nazisterna gjorde. Före dem fanns ungturkarnas folkmord på armenierna, i vår tid folkmorden i Rwanda. Det bara fortsätter

... Och jag kan se att så många svenskar inte fattar, att de faktiskt inte är medvetna om att Europa är världshistoriens mest blodiga och människoslaktande kontinent någonsin – på sin tid värre än IS, islamiska staten – att det är ”vi” som är de värsta massmördarna i världshistorien, alldeles nyss, triggade av främlingsfientlighet, den som SD göder. Vi förlägger idag – med rätta – det vidriga vanvettsvåldet till IS, men försöker glömma vår egen historia. Jag tror faktiskt inte att tongivande kommentatorer, journalister och tyckare i Sverige av idag vet vad Europa åsamkat mänskligheten. De gestaltar oss numera som goda välfärdsstater, som ”störs” av invandrare och tiggare, men en kontinent som vill vara världens samvete. Och fattar inte varför andra kontinenter tvivlar. Välfärdsstaterna i Europa skapades för att de som efter andra världskrigets mänskliga sammanbrott och Europasjälvmord äntligen fick makten och insåg vad orättvisor, fattigdom, ojämlikhet och brist på fördelning av ländernas rikedomar kan förleda människor till. De är nu alla döda. Men råkapitalismen lever, den som bekostade Adolf Hitlers väg till makten. Inte för att de hyllade nazisismen utan därför att de trodde att en fascistisk massrörelse skulle kunna besegra vänstern, som hindrade deras totala expansion.

När jag läser Sören Gylls (gammal makt-vd),  Stefan Hannas (centerpartist) och Lars V. Kylbergs (gammal LKAB-boss) uppmaning till Moderaterna i tidningen Dagens Industri – att vi ska behandla SD som ett parti som alla andra och att de vill att alliansen ska börja samarbeta med SD – hör jag klockorna ringa som i älskade Ernest Hemingways bok For whom the bell tolls – Klockan klämtar för dig på svenska. Titeln är hämtad från poeten John Donne: ”och sänd för den skull aldrig bud och fråga för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”

Dödsringningen är för oss alla, såklart: vi ska alla en dag dö, men ibland klämtar dödsklockorna mitt i livet. Det tyska näringslivet stödde Hitler, de trodde att det var en väg att besegra vänstern men ångrade sig sedan, efter att kriget lagt deras företag i ruiner, såväl materiellt som moraliskt. Wallenbergs i Sverige räddade genom bulvanägande några av dem. Och det är på dessa tyska företagare jag tänker, det är därför klockorna ringer, när jag läser Sören Gylls och grabbarnas drapa i DI. Fattar de ingenting? Precis som tyskföretagen fattade noll? Girigheten besegrar alla dubier? Stöder de faktiskt ett parti som vill göra sig av med olämpliga invandrare? Inte döda, men slippa är nyfascismens nutida paroll. Och såvitt jag har sett har det svenska näringslivet inte reagerat eller tagit avstånd, vilket ger mig kalla kårar. Var är vi nu? Var Sören Gyll en pilotfisk, som skulle testa om det är möjligt för svenskt näringsliv att stödja nyfascister? Så att man slipper socialdemokrater, miljöparti och stödet från Vänsterpartiet i den skakiga regeringsställningen? Kommer Moderaterna, som andra nordiska partier, både till höger och vänster att falla för frestelsen att göra invandrare till syndabockar? Är ”aldrig mer” helt bortglömt i Sverige av idag? I så fall klämtar klockan verkligen för oss.

M-P Boethius

Var är det för fel på många av oss människor i Sverige? Varför gnäller vi om allt möjligt och omöjligt?

Varför står det mest om elände i tidningarna? Man kan ju bli deprimerad för mindre.

Varför letar vi problem istället för glädjeämnen i vardagen.

De flesta av oss som har jobb och tillräcklig ekonomi har ju allt som behövs för att för att vara lyckliga i Sverige. Vi har ju faktiskt haft turen att födas i ett av världens mest välmående och jämlikaste länder Det är värre för dom som är arbetslösa som jagas med blåslampa för att söka de jobb som inte finns.

Jag tror vi har alltför mycket tid och för lite vettigt att göra. Kombinerat med att vi påverkas av reklam att vi måste gör eller vara på ett visst sätt, vilket skapar stress och ångest. Jag vill jämföra det med fattiga/inte sällan analfabeter som indoktrineras/hjärntvättad med att bibeln/koranen/islam och andra religioner är det enda som kan göra en lycklig.

Vi tror att vi är helt fria i västerländska länder som tex. Sverige och USA. Men jag vill påstå att de ekonomiska kommersiella krafterna är så enormt starka att de påverka oss så att många av oss omedvetet inte kan stå emot. Vi påverkas utan att veta om det, tänka på det, om vi inte är väldigt kritiska hela tiden mot vad vi läser och hör i massmedia.

Idag har vi ju så mycket annat ”viktigt” att tänka på; som hur vi ser ut; vilka kläder vi har på oss, etc  för att behaga oss själv och vår omgivning . För detta verkar vara väldigt viktigt i dagens samhälle. Sedan är det ju viktigt att ha en fint välbetalt jobb; ha en fin bil; fint hus/lägenhet; fin trädgård och alla andra viktiga saker för att behaga sig själv och inte minst sin omgivning. Men det räcker inte; nu är det också väldigt viktigt vad vi skall äta och dricka, vilket alla dessa urtråkiga matprogram som varje kanal/program med självaktning måste ha med på in repertoar.  Och det räcker inte längre nu är det viktigt vilket kaffe vi dricker, vilket vin vi dricker, vilken mat vi äter. OCH är vi lyckligare för det?

Sen gäller det ju att följa vett och etikett och alla andra viktiga regler. Man skall ju också vara som alla andra och inte sticka ut och ha annorlunda åsikter än gemene man. Man får absolut inte höja rösten för då är man inte en bra människa. ”Hur har det blivit på detta viset”. Har vi blivit lyckligare av all denna fantastiska välfärd? Skulle inte tro det eftersom den stora och växande folksjukdomen i det svenska samhället i dag är depression.

Hur skapas alla dessa MÅSTEN?

Jag vill påstå att de kommersiella krafterna har stor del i det. Vi matas med reklam om allt möjligt och omöjligt som vi ”behöver” för att bli lycklig. Blir vi verkligen lyckligare av allt detta?

I fattiga länder som t.ex. Etiopien och Somaliern finns inte ens ordet depression i ordboken.

Hur har det blivit ”på detta viset”? 

Från ETC som är min nya morgontidning. Så mycket bättre än alla andra morgontidningar. 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så djävla bra - kunde inte skrivit det bättre själv.......

Det händer ganska ofta att jag känner mig vilse i samtiden. Trender och fenomen jag aldrig hört talas om men som tydligen är vardag för alla andra. Körsbärsblommningsselfies, till exempel. Eller att alla tycks överrens om att Magdalena Ribbing är någon slags social­sekreterare, betald av DN för att upplysa och utbilda oss i pöbeln om vanligt folkvett. Medan jag gått runt och trott att hon är en extremistisk aristokrat vars exklusiva, världsfrånvända livshållning och åsikter hör hemma i det kungliga museet Livrustkammarens programblad.

I många år har Magdalena Ribbing haft en frågespalt i DN där hon svarar på frågor om ”vett och etikett”. Jag brukar läsa den med jämna mellanrum eftersom den alltid får mig att förundras och bli på gott humör över mänsklighetens absurditeter.

Häromdagen var det en orolig kvinna som frågade om hon missat ett socialt tabu när hon på ett barnkalas hjälpt värdinnan att tömma diskmaskinen utan att fråga. Värdinnan hade fräst i otrevlig ton att hon genast skulle sluta, varpå den oroliga kvinnan sagt att hon gärna ville hjälpa till, varpå värdinnan sagt till ännu skarpare. Nu kanske du tror att Magdalena Ribbing svarade nånting i stil med att ”Oj, det låter som värdinnan hade en dålig dag, men du var ju bara snäll som ville hjälpa henne, så bry dig inte om hennes tråkiga ton och anala beteende, utan fortsätt vara en hjälpande medmänniska när du går på barnkalas”. I så fall är du lika lost i samtiden som jag.

Som så mycket av överklassens märkliga beteende så handlar det om integritet och därför svarade Ribbing istället att ”Det borde vara, och är för många, självklart att inte gå ut i någon annans kök och tillreda något, dra ut lådor, öppna kylskåp och så vidare. (...) Det kan finnas saker i skåp och kylskåp som man inte vill att andra ska se eller bara vara oordning.”

Redan här blir det tydligt att Ribbing pratar utifrån perspektivet att folk bor i stora paradvåningar där köket ligger i en annan ända av tiorummaren. Ett kök som man inte kommer i kontakt med om man inte går ut dit. De flesta jag känner bor i små lägenheter där middagen helt enkelt intas i själva köket, vilket gör att inblicken i allas kökslådor och kylskåp är så gott som total.

Inblicken i våra respektive hem och liv är på det stora hela vidöppen. Jag har alltid tänkt att det är något bra. Att den heliga integriteten tvärtom är en grogrund för att dysfunktionella grejer får växa ostört. När vi har inblick i varandras smutsiga kök och liv så innebär det också att vi vet om det av någon anledning börjar gå överstyr. Om vardagskaoset börjar likna vanvård eller om någon av oss börjar må dåligt på ett sätt som går ut över barn och andra anhöriga.

Jag minns när jag intervjuade Magdalena Ribbing för många år sedan. Det var för en serie personporträtt på SR som hette ”I huvudet på ...”. Det här avsnittet var alltså ”I huvudet på en vett och etikettexpert” och under några veckor hängde jag efter Magdalena Ribbing i olika situationer och plågade henne med mina frågor om klass. Ja, plågade, eftersom de allra flesta i överklassen hatar att prata klass (jag lät henne också bjuda mig på middag där jag bad henne läxa upp mig för alla etikettsbrott jag begick, men det är en annan historia).

Hela tiden pratade hon om sin roll som vett och etikettexpert som om det vore ett samhälleligt bistånds­arbete. En välgörenhet, ja rentav ett demokratiskt redskap för att alla skulle känna sig inkluderade. När jag frågade om det inte i själva verket var så att vett och etikettreglerna var uppfunna av och för överklassen för att just kunna urskilja människor blev hon djupt upprörd. Den som satt sig in i alla tusentals vett och etikett-regler vet att endast någon som är uppväxt med dessa har möjlighet att lära sig dem och internalisera dem på ett naturligt sätt i sitt uppförande. Många av ”reglerna” är helt osannolika och tvärtemot vad Ribbing påstod/påstår så handlar de INTE om sunt förnuft. De är helt enkelt kulturella uttryck för en viss klass som genom århundraden av inavel hittat på beteenden som skulle framstå högst märkliga om de praktiserades i till exempel mitt barndomshem i Örebro.

Att Ribbings frågespalt och böcker är mer populära än nånsin säger något om vårt samhälle. Att hon har en frågespalt där hon sitter som en överstepräst och läxar upp oss för de mest absurda grejer och låtsas som om det vore vanligt folkhyfs och inte hennes högst personliga åsikter, är så deprimerande.

Att folk verkligen tycks tro att hon sitter inne med de rätta svaren är kanske om möjligt ännu sorgligare. Än en gång inser jag att jag inte är ett med min samtid. Snälla 70-talet, kom tillbaka! ­Eller kanske ännu hellre, franska revolutionen.

Helt otroligt att det gått ett år igen. Säger som många andra gamlingar, att det verkligen går fortare och fortare för varje år och slutet närmar sig sakta men säkert. Samtidigt känner jag mig fortfarande väldigt ung i sinnet och på inget sätt rädd för döden.

Skall i år igen försöka hålla det kort – men ni vet hur det gick förra året!

Året inleddes ”som vanligt” utomlands på träningsläger. Vad annars. I år var det tillsammans med Göteborgs lovande ungdomar i 16-20 åldern i sydligaste delen av Portugal Monto Gordo.

Jag känner mig lika priviligierad som alltid. Att få jobba med det man älskar och nu i år t.o.m. driva ett medel och långdistansprojekt i Göteborg är ytterligare ett privilegium. ”Mitt” kära Utby IK befinner sig på en hög nivå räknat på olika sätt. I år har vi ju dessutom Charlotta Fougberg utvecklats till en riktig världsstjärna med en Silvermedalj i EM på 3000m Hinder i somras. En av mina egna aktiva Fredrik Johansson var också med på EM och sprang maraton. Den 3e Utbyiten som var med i EM var Lovisa Lindh på 800m. Helt fantastiskt och mera kommer!

Känner mig faktiskt rik för första gången i livet. Inte för jag känt mig fattig på något sätt men efter det att jag tog ut min pension växer det kontot hela tiden på ca 10.000kr och är nu öppe i 100.000 och kommer att vara 600.000 när jag blir 67 år. Å andra sidan får jag "bara" 11.000 i grundpension. Och om jag väntat till 67 skulle ja fått 16.000! Men å andra sidean har jag 600.000 och leka med. Dessutom kommer jag att jobba så länge någon vill ha mig och jag är frisk nog. När jag blir skraltig kommer jag ändå inte behöva några stora summor pengar. Så tänker jag - i alla fall!

Har naturligtvis varit utomlands ett antal gånger även i år. Den mest exotiska resan var till Addis Abeba i Etiopien. Ville se om det var möjligt att ha träningsläger där. En av våra aktiva Abdikadir bor där under de kallaste månaderna och tränar bl.a. med en hel del i världseliten. Så Lena och jag drog iväg en vecka i februari. Vi bodde riktigt lyxigt på ett hotell ägt av självaste Haile Gebreselassie. För 500kr/dygn bodde vi som kungar med helpension. Det var verkligen en upplevelse att se hur enkelt dom levde. Hur en del sprang med sina varor på åsneryggar ner till stan (5-6km) på morgonen och springande bredvid tomma djuren på eftermiddagen. Dag efter dag efter dag. Trots fattigdomen och de mycket enkla levnadsförhållande verkade dom gladare och lyckligare än vi bortskämda människor i väst som har ALLT.

 Det klart att dom vet inget om vårt välstånd och lika bra är väl det.  Träningsförhållandena var utmärkt och vi såg många av världens bästa löpare träna tillsammans med Abdikadir. Men träningscampen ligger på 3000m´s höjd vilket enligt ”alla” experter är för högt upp för oss blekansikten!? Men det kanske kan bli ett läger i framtiden ändå!

Vi träffade en missionär som visade oss runt stan bl.a. en ”vansinnesfärd” i bil runt stan i mörkret korsande mellan ofantligt många människor och ofantligt stora hål i gatan. Helt djävla ofattbart att vi inte körde över någon och att den gamla skrotbilen höll.

Denne missionär frågade om vi kunde ta med oss lite kryddor på vägen hem till Sverige eftersom vi hade 2 tomma resväskor på hemvägen. Jag sa väl ja som vanligt för att vara snäll, utan att tänka mig för. Dagen efter kommer dom med 38kg och både Lena och jag fick lite kalla fötter och sov lite oroligt dagen innan hemresa. Tänk om det var knark eller något annat olagligt. Vi var nervösa när vi checkade in de båda extraväskorna på flygplatsen men det var inga problem varken på utresan, mellanlandning eller i svenska tullen. Puh.

.

På resan till Etiopen hade vi massa T-shirt, medaljer o skolmaterial i 2 extra väskor som vi delade ut till barn i Addis Abeba.

Nästa utlandsresa blev det traditionella Påsklägret med klubbens friidrottare. I år blev det till Parafrugell 8 mil norr om Barcelona. Det mest anmärkningsvärde på lägret var väl när vi tog en bussresa till Barcelona. Jens Petrusson och Joel Zachrisson skulle vara hemma. Men döm om vår förvåning när dom helt plötsligt dök upp på cyklar i Barcelona. Galningarna hade cyklat 12 mil på 5 timmar. Först på refugen till motorvägen tills polisen körde bort dom, senare mest på småvägar. Hem tänkte dom åka buss men det fick dom inte eftersom dom inte hade kläder på överkroppen. Men det löstes med att någon snäll människa gav dom T-shirt.  

En annan resa var till St. Moritz där bl.a. Fredrik Johansson förberedde sig för sin start i EM maraton. Stannade där några dagar och åkte sedan direkt till EM i Zürich där vi sammanstrålande med klubbens tränare-styrelse och sponsorer. Där fick vi vara med om 3 fantastiska friidrottsdagar med stora framgångar för våra aktiva i Utby IK/Ullevi FK. Charlotta Fougberg sprang hem SILVER medalj på 3000m Hinder, Lovisa Lindh dubbelpersade på 800m och gick till semifinal med fantastisk 2.01,73 och sist men inte minst Fredriks heroiska maratonlopp där han vara nära pers på den tuffa banan och näst bäste Svensk efter Mustafa Mohammed.

En liten helgresa till Paris med Lena i somras avslutat mitt löfte om att besöka New York, London och nu Paris. Vi fick några underbara dagar med fantastiskt väder, mycket god mat och dryck fina upplevelser. Hade helt glöm att det fanns så mycket fina att se i Paris. Inte minst lyckades jag på 3 besöket nu äntligen få tummen ur och gå upp i Eiffeltornet.  

Nästa resa blev en av 3 resor på vår semester, till grannlandet Danmark (Varberg – Grenå) med Lena. Hon ville åka till staden där hon praktiserade för några år sedan. Om det var Ålborg eller Århus kan jag inte hålla redan på. Efter en god natts sömn ställde jag in GPS-en och började köra mot färjan. Det visade sig att jag åkt fel håll (söder ut istället för norr) i 10 mil. Inte mycket att göra åt eftersom vi nu skulle missa båten, nu 20 mil norrut. Beslutade snabbt att fortsätta söderut runt hela Danmark och ta båten över Helsingör – Helsingborg. När vi passerade Varberg efter 50 mils körande kom båten samtidigt in så någon tid hade vi inte tappat men någon 1000-lapp dyrare blev det. Men det drabbar ju ingen fattig.

Resa 3 på semestern blev en tredje utlandsresa på 3 veckor. Nu till Paradiset på Åland och till blivande svärföräldrarna och vår son Daniel med respektive. Åland är verkligen en av favoritplatserna på denna jord. Inte minst med tanke på en fantastisk miljö, trevligt sällskap och att få fiska och basta varje dag!

Lena´s stora intresse (förutom mig) är hennes häst Prima. Till och med jag har lärt mig att mocka skit i stallet. För varje gång jag träffar hästen blir jag mer och mer kär i den. Det är verkligen något speciellt med djur när man börjar lära känna dom. Em liten "rolig" eppisod från i somras var att när häste var på bete på en stor äng ville den helt plötsligt inte komma när lena skulle rida. Så fort vi närmade oss honom stck han. Till slut fick vi lura honom och bygga en extra hage och dunkade det till slut. Men innan dess tog det ibland timmar innan vi fick tag i honom den lille busen 

Jag påverkas ju inte av reklam! Men jag har egentligen alltid haft i bakhuvudet att ha en fin bil någon gång i livet. Men hela tiden varit rationell och slagit bort det ur huvudet. För jag behöver ju bara en bil att transportera mig och mina prylar. Men nu har den djävla kapitalistiska reklamen vunnit över mig också. Helvete!! Så nu har jag köpt en ny fin bil i Audi A4 med 170 hästar under huven. Det drabbar ju ingen fattig och det är jag väl värd. TiiHii.

Vi har ju 3 fina katter i huset också. Men inte sällan får vi peta bort fästingar på dom. Ibland stora som pottekulor men ibland också nästan osynliga små kryp i pälsen. Ändå blev jag förvånad att min lilla sårskorpa som blev ett större rött märke efter en månad visade sig vara Borrelia. Men det botades med antibiotika och inga framtida men får vi hoppas.

Under året var det ju också ett val som slutade i kaos. Och det som inte fick hända hände. D.v.s. att Sverigedemokraterna fick diktera villkoren vilket innebar att Sossarna såg sig nödgade att utlysa nyval. Själv taktikröstade jag på FI i förhoppning att dom skulle få över 4 procent och att vänsterblocket på så sätt skulle bli stort nog för att slippa inflytande från Sverigedemokraterna i Sveriges Riksdag. Men Fi fick ”bara” 197 000 röster dvs. 3,2 procent. Spännande fortsättning följer. Jag tror att det är andra mycket större krafter som styr vårt samhälle och världen så om det blir S eller M som styr Sverige gör ingen jättestor men ändock liten skillnad. Inte minst på synen på jämlikhet!

I december meddela vår äldsta dotter att hon var med barn och om ett halvår blir Lena och jag morföräldrar.

Avslutade året som brukligt sista åren utomland 27 december – 10 januari. Monto Gordo gäller i år också tillsammans med 30-talet löparungdomar i Göteborg. Här hade jag nöjet att dela rum med en ny mycket trevlig bekantskap i min "assistent coach" Kaj Zachrisson. En goare gubbe får man leta efter och har sällan haft så roligt med en rumskamrat. Kaj - Du e bäst – nej förresten näst bäst! 
Och bara några dagar senare åker jag och Lena till Sydafrika. Men det får vi tala om nästa år.

En del har det verkligen bra och jag tillhör en av dom!