Curres tankar

 

Har personliga erfarenheter av Medel och långdistanslöpningen i Sverige de senaste 40 åren. Först som aktiv i IF Kville mellan 1968-1978. Som tränare i IF Kville 1980-1985 – uppehåll 1986-2000 när min egna barn var små och nu i Ullevi FK 2002-2012.

Jättekul och intressant med Johan Wallersteins artiklar om medel och långdistanslöpning i DN. Vill dela med mig av mina erfarenheter och idéer om träning. Men vill samtidigt betona att jag verkligen inte sitter inne med sanningen men en stark tro på den träningen jag förespråkar. Det finns ingen exakt sanning på träning eftersom varje individ har olika förutsättningar både fysiskt och psykiskt.

 

Och är man en supertalang vill jag hävda att man kan bli bra på ”nästan vilken träning som helst” men vill man vara på den säkra sidan är det Lydiards träning som gäller !

 

Man kan bara generalisera som jag gör nedan!

Två olika ”grundskolor”  i medel och långdistansträning

Det har enligt mitt förmenande funnits 2 ”skolor” hur träning i medel-långdistans har bedrivas i Sverige de senaste 40 åren. Själv deltog jag i och företräder den dominerande metoden och mest framgångsrika perioden på 1970–80-talet. Att i princip ju mer/längre man sprang ju bättre blev man! Det gör man genom att genomföra den viktigaste träningen först dvs. utveckla syretransportsystemet innan man börjar tänka på andra ingredienser i träningen.

 

På den ”gamla goda tiden” (1970-80-talet) var det kanske 90 % löpning och 10 % styrketräning (cirkelträning). Idag är det kanske 60 % löpning, 20 procent styrketräning och 20 procent teknikövningar räknat i träningstid. På grund av denna ändring av träningen till mer betoning på snabbhet, teknik och styrkeinriktad anser jag att vi förlorat 20 år i Sverige inom medel och långdistansresultaten.

 

Egna erfarenheter som aktiv

Mina personliga aktiva erfarenheter, i lilla klubben IF Kville på 1970-talet,  genomförde vi lugn lång distansträning i 90-120 min redan i 15-18 årsåldern för att utveckla den viktigaste ingrediensen av dom alla i uthållighetsidrotter nämligen syreupptagningsförmågan.
Många hävdar idag att så hårt träningen klarar väl inte ungdomarna! Vad då hårt! Efter ett distanspass i lugn fart på 90 minuter är man återhämtad på några timmar men efter t.ex. 10x200m i hög mjölksyrefart kan det ta upp till 48 timmar innan mjölksyran går ur kroppen! Det kallar jag hårt!

Naturligtvis måste man stegra träningen efter hand men man kommer ganska snabbt uppe i 10-12-15 mil lugna mil i veckan. Vid en intervju för ett par år sedan av Mustafa Mohammed frågade vi hur han skall kunna bli ännu bättre till nästa år? Han svarade – ”helt självklart måste jag träna ännu lite mer och ännu lite hårdare”.

 

Så enkelt  är det! Man skall inte krångla till det!

 

Men är det inte tråkigt att bara springa distans? Vi i IF Kville var ett 10–20-tal killar som varje dag sprang och lekte oss igenom träningspass på minst 90 minuter, ofta 2 timmar (till och med 3 timmar på söndagarna) och det var inte särskilt hårt - men roligt var det och bra blev vi. Vi dominerade dessa år Göteborgsstatistiken (och Sverige i vissa åldersgrupper) för ungdomar och juniorer, gjorde tider som man inte är i närheten av i Göteborgs idag i motsvarande åldrar och inte ens som seniorer och vi vann hur många Svenska ungdoms och juniormästerskap som helst!

 

Under Arne Ljungs tränarkarriär i IF Kville på 70-talet med Lydiard som ledstjärna och ”bara” Long Slow Listans under hela uppbyggnadsperioden halva året okt - mars. var några av hans aktiva bl.a. 18-årige Sören Hellmark 3.52.2 på 1500m, Christer Ljung 1500m på 3.49,1 som 17 åring, Dan Carlsson som 17 åring i sitt enda 5000m noterade 14.39.4, Jan-Eric Johansson 20 år JSM-seger och 5.50,8 på 2000m Hinder, Mats Holgersson 20 år och 3.53.29 på 1500m, Per Carlsson 16 år och 15.17 på 5000m, Finn Otreus P18/JSM-seger 5000m 15.01,41, Siebert Regeberg P18/JSM-seger 2000m Hinder, .………………  Under åren 1974-78 hade IF Kville närmare 10 st juniorer och yngre som sprang under 2min på 800m per år för att mer beskriva bredden än bara de allra bästa och detta till stor del bara på lugn distanslöpning större delen av året.  

 

Sören hellmark vinner Finalloppet.

 

Man kan ju naturligtvis säga att det bara var Sören som blev senior och riktigt bra när han vann maraton SM och sprang på 2.15.50. Ja tyvärr hamnade vi i skarven/övergången mellan kollstybbsbanor och dom nya tartanbanorna varför tyvärr alldeles för många av oss fick stora problem med hälsenor, vader och benhinnor och många gav upp alldeles för tidigt. Lite andra långlöpare runt Sören i Kville var bl.a Jan Stensson 2.22.09 på maran, Anders Rosvall ½ maran 1.06.17, Anders Wiklund 1.06,37, Kent Hanson 1.08,39 (numera tränare i Strömstads IF). Även Mats Johansson gjorde sitt bästa år i Kville med sina 1.05,19 på ½ maran. (Själv gjorde jag blygsamma 1.52.7 – 3.48,9 – 14.28 – 8.53,2Hinder innan jag krossade foten som 24 åring)

 

Det allra bästa av allt var att ”alla” förbättrade sig med denna enkla okomplicerade lugna distansträning jämfört med vad jag sett de senaste 10 åren av mera blandad träning. Allt detta troligtvis en stor anledningarna till att min tro är så stark i denna träningsform.

 

 

Svenska eliten under 70-80 talet

Men inte bara min tro utan  jag vill hävda att bevisen är starka för träningen också fungerade och gav betydligt bättre resultat i Sverige vid denna tiden med bl.a. Anders Gärderud, Dan Glans, Ulf Högberg, Jan Persson, Bengt Nåjde, Jonny Danielsson, Mats Erixon, Per Wallin, Lars-Erik Nilsson, Björn Nilsson, Lars Ericsson, Hans Segerfeldt, Mikael Svensson, Göran Bengtsson, Jan Hagelbrant, Tommy Persson, Bo Orrsveden, Håkan Börjesson, Jonny Kroon, Rolf Kårevik, Kjell-Erik Ståhl, Ronny Olsson, Sverker Svensson, ……… som jag, utan att vara helt säker på, sprang betydligt fler mil än dagens elit och gjorde därför bättre resultat än de senaste 20 åren i Sverige

 

Och i alla fall inte tränade lika mycket, snabbhet, teknik och styrka som dom aktiva idag och den allena saligörande höghöjdsträningen var inte ens uppfunnen på den tiden!  Dessutom var många mer eller mindre sina egna tränare och litade på sin egen förmåga att lyssna på kroppens signaler. Naturligtvis måste jag då återigen påtala att jag inte på något sätt är emot teknik, snabbhet och styrka. Det skall också finnas med men efter den viktigaste uppbyggnadsperioden. Inte heller egentligen emot höghöjdsträning i ett senare läge när grovjobbet är gjort på ”hemmaplan” men i inte som en tidig genväg i unga år.

 

Mer statistisk jämförelse

Statistiken visat helt otvivelaktigt också att på 1970–80-talet var det  mellan 80-120st löpare i Sverige som sprang under 4min på 1500m och lika många under 15min på 5000m.
På 2000-talet har antalet mer än halverats till 40-50st under 4min och ett 30-tal under 15 min. På de längre distanserna som maraton är det ännu tydligare då vissa år i mitten på 80-talet hade vi i Sverige 100-120st som sprang under 2timmar 40 minuter medan de senaste åren varit ca 30st.

 

Javisst det var fler som utövade konditionsidrotter och ungdomar rörde på sig mer spontant på den tiden. Ja det är sant och påverkar säkert resultatnivån men jag tror inte det är hela sanningen. Man tränar helt enkelt för lite distans-uthållighetsträning-syretransporterande träning idag jämför med för 20-30 år sedan. Tror och hoppas dock att pendeln håller på att slå tillbaka mer och mer mot större kvantitet än kvalitet igen.

 

Arne Ljungs och min ledstjärna i träningen, Arthur Lydiard förordade i korthet 16 mil/vecka under halva året och sedan backperiod i 6-8 veckor och först därefter teknik, snabbhet och tempoträning. Men inte förrän man förbättrat sin syreupptagningsförmåga maximalt bedrev man annan mera formtoppningsträning inför tävlingarna.  Och det gällde även för Lydiards 800m löpare med Peter Snell i spetsen. Peter Snell dubbel OS segrare på 800 och 1500m (1960+1964) och världsrekordhållare på 800m (1.44,3) om nu någon inte kände till det.

 

Vad hände ?

Varför denna förändring på 1990-2000-talet?  Jag tror att man sett för mycket på TV hur världsstjärnorna är grymt starka/snabba i spurten på sista 100-200-400m i loppen. Man drog fel slutsats med hjälp av press, radio, TV och andra som inte riktigt är insatta i ämnet. Alltså att man måste förbättra snabbheten och vara ”snabb” och bra i spurten som världseliten. Grattis – men det gäller väl först och främst av vara med när tåget går på sista varvet i första hand, eller har jag missuppfattat det? Våra bästa medel-långdistansare orkar ju inte hänga med t.ex. Bekele ens 2-3000m i hans 5000m´s loppen innan man har mjölksyra upp till öronen. Är det snabbheten som saknas då??

 

 

Snabbhet och annat

Naturligtvis är det en stor fördel att vara snabb men tyvärr är vi födda med en viss naturlig snabbhetspotensial som visserligen går att förbättra men bara marginellt och tar i så fall mycket kraft och lång tid att förbättra litegrand i bästa fall! Nej – det är mycket bättre att springa 1 timma mer om dagen så kanske ”vi” kan hänga med Bekele i åtminstone 3000m i hans 5000m´slopp.

Är övertygad om att det inte är snabbheten som gör att Bekele och dom andra ”spurtkanonerna” är så ”snabba” i spurten. Nej saken är den enligt mitt förmenande att dom är ”utvilade” (lite mjölksyra i benen) när det är dags för spurt och ”våra” svenska löpare har fått ge upp eftersom dom har mjölksyra upp till öronen redan efter en halva loppet! Kan slå vad om att många av våra löpare är ungefär lika snabba som Bekele på 100m i utvilat tillstånd.

Förresten hur mycket snabbhet-teknik-styrketränings tror ni kenyaner och etiopier tränar i sin både ungdom och för den delen seniorträning idag? Min teori är att dom genom naturligt springande och lekande får en branaturligt löp teknik med sig, ungefär som att bedriva lång-lugn distanslöpning för ungdomar i Sverige.

 

 

Kämpa sig igenom smärta/trötthet

En mycket högt uppsatt tränare i Sverige har sagt till mig att man som aktiv måste kämpa sig igenom smärtgränsen för att bli en riktigt bra löpare. Hallå eller! Hjärnan vill väl inte uppleva smärta för många gånger i onödan. Då blir man väl enligt alla naturlagar så småningom rädd för smärtan! Som medel o långdistansare måste man naturligtvis ha en hög smärttröskel och inte vara rädd för smärta men det är en helt annan sak. Hjärnan vill ha belöningar och känna sig stark och det ger t.ex. lugn distanslöpning i unga år förutom alla andra syretransporterande fördelar det ger samtidigt. Inte minst viktigt i unga år.

 

 

Motsatsen är mjölksyreträning som ger smärta. Det går inte heller att vänja sig vid mjölksyra  som en del vill hävdar - bättre att träna den viktigaste syreupptagningsförmågan och flytta fram mjörksyretröskeln och undvika mjölksyra i möjligaste mån inte minst i unga år. En klok tränare sa till mig för några år sedan att han hade en teori att en människa hjärna inte klarar  mer än 30-talet stenhårda mjölksyrepass innan hjärnan börjar reagerar negativt och blir rädd för mjölksyran och den trötthet det innebär. Och en duktig spurtare blir plötsligt dålig i spurten. Tror tex att Mattias Claesson gjort fler än sina 30 stentuffa mjölksyrepass och råkat ut för detta. Och inte sällan de yngre Kenyaner som är så otroligt duktiga i 16-17 årsåldern som tex försvinner från banorna fort. Bland yngre tror jag det krävs färre gånger innan hjärnan säger ifrån.  

 

Kanske en anledning till att föräldrar och unga tränare inte har samma insyn i hur viktigt det är att inte pressa 14-15-16 åringar till snabba resultat genom forcerad träning (inte sällan används seniorelitträning/mjölksyra) i unga år med våra unga talanger! Har dessutom tränare och förälder ingen egen löparerfarenhet bakom sig tror jag det är ännu svårare att föreställa sig tankar och känslor i samband med medeldistansträning. Det ”dumma” är ju att seniorträning kan ge snabba resultat kortsiktigt och därför förordar dessa tränare/föräldrar denna typ träning i okunnighet, enligt mitt förmenande. Ungefär samma problem som med aneroksia där man i början blir bättre men sedan kraschar.

 

Vi behöver inga tränare utifrån - men ändra träningsinriktning

Visst är det viktigt att ha en tränare men det kommer bara som nr 4 i prioriteringsskalan enligt min och Jack Daniel i sin bok Running Formula där jag snappat upp åsikten.  Förresten den bästa och mest kompletta boken om medel o långdistansträning enligt min åsikt.

Nr 1 och viktigast är och kommer alltid tyvärr att vara, för att bli en duktig löpare, den medfödd talang

2.  Den aktives egen inre drivkraft att bli bra/ bäst.
3.  Optimala förutsättningar/miljö med träning, mat, vila, träningskamrater etc.
4.  Tränaren/bollplanket

Med tanke på att den medfödda talangen är viktigast förstår man ju att Sverige med 9 miljoner inte kan räkna med att producera världelit på löpande band när finns 6.000 000 000 000 andra människor där ute i världen.

 

Emil Lerdal säger i ett av Wallersteins inlägg :

”Jag är övertygad om att både Jama Aden och Nic Bideaus löpare gått igenom ett relativt tufft filter innan de hamnar i dessa tränares händer. För att komma igenom detta filter hade de säkert en enorm konkurens där det till slut bara var plats för den allra bästa.”

Förtydligande om det behövs – så betyder det att dessa båda världstränare får supertalangerna att jobba med. Enligt mitt förmenande är tränarens betydelse oerhört överdriven i Sverige. Men många aktiva vill kanske slippa tänka och ta ansvar själva för att istället kunna lägga ansvaret på tränaren om det inte går bra! Sen finns det också tränare som vill ha 100 % kontroll för att kunna ta åt sig äran om det går bra och skylla på den aktive om det går dåligt! Det finns alla varianter så det bästa är att ta större eget ansvar för ingen i hela världen kan gå in i den aktives hjärna och kropp och veta hur du känner, reagerar och mår av olika typ av träning.

 

Till detta behövs inga Jama Aden och Nic Bideaus, om vi själva verkligen tror på vår egen träning. Det är inte tränarna som gör skillnaden – det är den aktives talang och drivkraft samt träningsmetoderna och tron på den! Nic Bideaus hävdade och kanske har en poäng i att vi svenskar tränar alldeles för hårt och kanske därför blir mer spända i löpningen? En spänd löpning kostar mycket energi och kraft jämfört med avspänd löpning vilket naturligtvis avspeglar sig i resultaten. LSD är avslappnande löpning.

 

  Under 1970–80-talet var dom flesta senioraktiva sin egen tränare under vår bästa medel-långdistansperiod.  Jag menar naturligtvis junior-senioaktriva . Det är helt annorlunda i unga år där den aktive inte hunnit lära känna sin kropp och behöver mycket vägledning. Snarare tror jag en tränare kan göra lika mycket skada som nytta om den rutinerade junior-senioraktive lyssnar mer på tränaren än på sin egen kropps signaler! Skulle i detta sammanhang verkligen sticka ut hakan och råda Mikael Ekwall och Erik Senorksi som båda är kloka och har mycket egen erfarenhet, att lita mer på sin egen kropps signaler  än att ”slaviskt” lyda sin tränare! Läste förresten att i dagarna att nyblivna norske EM mästaren på 1500m Henrik Ingebrigtsen 21 år,  är sin egen tränare med sin pappa som bollplank.

 

Skulle vilja hävda att även t.o.m. jag, men absolut Midde Hamrin, Andy Senorski, Christer Lundqvist, Mats Erixon i Göteborg som får nöja oss med våra klubbaktiva och definitivt flera andra tränare i Sverige som tex Kent Claesson, Ola Thorson, Johan Wettergren….. för att bara nämna några som redan har fått många talanger och ”producerat” flera mästerskapsaktiva, skulle kunna träna supertalanger minst lika framgångsrikt som Jama Aden och Nic Bideaus.

 

Om vi Svenska tränare fick samma talanger och samma förutsättningar dvs. heltidsanställningar istället för som idag när i stort sett alla vi tränare i Sverige har vanliga heltidsjobb och är tränare på vår  fritid.

 

Curt-Roland Ljung

Mer utdrag ur Fredrik Lindströms fantastiska CD ! Mycket bättre att lyssna på med Fredriks uttal och nyanser i språket. Men det här får duga !

Alkoholen kan sånt som inte andra kan.

Den kan tala direkt med känslorna. Håller fram handen och låter oss äta ur den .

Lättar samtidigt omärkligt på strypkopplet för några timmar

Ju mer jag dricker desto bättre förstår vi varandra  - EVOLUTIONEN och JAG .

Det är som varje öl tar så där 10.000 år av mitt släktes framgångar

Plötsligt blir våra viljor rent av förenliga

Vi lägger locket på allt gammalt groll och har en lyckat kväll tillsammans

Jag släpper på allt mitt självförverkligande tjafs för att prata rakt ut utan sociala filter

Spontandansar i en bar och äter skräpmat innan jag går och lägger sig.

På hemvägen är vi harmoniska – vi håller med varandra i nästan allt och pratar i mun med varandra

Gapflabbar när vi jämför våra nästan identiska 10 i topp bland våra mänskliga basbehov.

Har alltid undrat varför ett amerikanskt och israeliskt liv är så mycket mer värda än andra nationaliteter. Blev påmind om det i New York när man ställde in NY maraton dit 10-tusentals löpare från hela världen kommit för att springa men ställdes in för några amerikaner råkat illa ut i orkanen Sandy.

 

När en(1) Israel byts i fångutlämning mot 700 palestinier 2011.

När 3000 amerikaner dör i attackerna mot World Trade Center 2001 sörjer USA och hela världen i 3 dagar. Samtidigt som hela världens säkerhetssystem ändras och man ser terrorister i snart sett varje liten buske.

När en miljon vietnameser bombades ihjäl under Vietnamkriget, för att stoppa kommunismen, var det i början inte många som höjde på ögonbrynen tills vi insåg vad som pågick. Vi gick utan på gatorna och demonstrerade i hela världen tills amerikanerna slutade bomba.

 

 

När mellan 100 000–140 000 dör i översvämningar i Bangladesh 1991 höjer vi knappt på ögonbrynen.

 

Vad beror det på att ett liv är  mer eller mindre "värt" beroende på var man lever på jorden. Beror det på att dessa människor inte har samma köpkraft och inte kan bidraga till vinsterna för kapitalägarna? 

Alla människor oavsett ras, religion, var man bor i världen, så har vi väl samma känslor, glädje, sorg, smaksinne, syn, drömmar, önskemål om ett bra liv för oss själva och våra barn. Då borde vi väl alla i princip vara lika mycket värda! Eller har jag fattat det hela fel igen.

 

 

Eller är verkligen t.ex. Israeler värda mer för att dom tror att dom står närmare den påhittade Guden i Bibeln och bor på helig mark? Varför anser sig amerikaner mer värda? Bara för dom är starkast/mäktigast landet i världen inte minst militärt där USA står för ofattbara 43 % av hela världens militär kostnader?

 

För att inte tala om alla människor av det kvinnliga könet som inte är mycket värd över huvud taget i stora delar av världen.

 

Ja, inte fan vet jag men rätt är det inte i alla fall inte! 

NY är en av många fantastiska och på sitt sätt väldigt intressanta storstäder i världen. Dom många enormt höga byggnaderna gör ju att man bara kan se himlen om man böjer på nacken och tittar rakt upp. Blandningen av alla nationaliteter är så tydlig. Man hör olika språk runt sig hela tiden vilket är fascinerande. Nästan överallt står det en polis. En av guiderna på sightseeing bussarna påstod att NYpolisen hade världens. 7:e största armé med sina närmare 50.000 poliser. Det har tydligen hjälp att dra ner brottsligheten i stan.

Många olika matställen och små matvagnar i stort sett i varje gathörn. Matvagnarna har den bästa maten i stan enligt många. Har dock själv inte "vågat"" testa så kan därför inte ge något omdöme. Väldigt lätt att hitta i stan eftersom gatorna är i nr-ordning åt alla håll o kanter istället att ha namn. Tur att det fanns McDonalds, som räddade mig flera gånger, för någon annan stans fanns inte att pissa.

 

Lite störande var dock alla påstridiga försäljare av bussresor, konserter, "Rolexklockor", T-shirts och allt möjligt annat som man ser på alla andra turistställen i världen. Antalet stackars utslagna människor som måste tigga sig fram i livet verkar minst lika stort i NY som i övriga världens städer som jag besökt inklusive kära Göteborg. Detta förstörde lite av den annars väldigt positiva helheten av staden. 

Avslutade vistelsen med att för första gången och troligen sista besöka den kända inomhus arenan Madison Square Garden där, jag, Lena, Harri med fru kollade på veterantennis med några av världens genom tiderna bästa spelarna från USA, Pete Sampras, John McEnro (uppvuxen just i NY) Andre Agassi och Patrik Rafter från Australien. Slog mig hur många fantastiska tennispelare USA haft genom tiderna. Vilka lirare!

En annan reflektion är att när man flög förr i tiden var flygvärdinnorna både mycket vackrare och trevligare än idag då det lika ofta är gamla gubbar i min ålder som serverar maten. Inte bra. TiiHii. 

Next stop blir St Maarten i Västindien om knappt en månad. Min kära son har bjudit mig dit för att jag skall slippa vara hemma på min 60 årsdag. Snacka om att man är privilegierad!

 

Befinner mig i Frankfurt på väg hem och hör att Obama vann det amerikanska valet. Gött tycker jag och nog stora delar av världen......

 

Förväntade mig en massa frivilliga här i New York som jobbade på att övertyga folket om att rösta på Obama eller Romney i det stundande amerikanska valet om bara några få dagar. Döm om min förvåning att jag inte sett en enda människa med varken reklam för den ena eller andra sidan. Inte en enda valskylt så långt ögat når, som det ju är veckorna hemma i Svenska innan våra val. Jag fattar som vanligt ingenting. Kanske är denna staten redan "vunnen" av någon av kandidaterna och man lägger all kraft i distrikten där det är jämnare mellan kandidaterna . Eller har det kanske med orkanen Sandy att göra och att man gjort en överenskommelse att inte valkampanja i de drabbade staterna? För det är ju inte antalet totala röster som räknas utan antalet erövrade staters lektorsröster. I valet mellan Bush och Al Gore år 2000 hade ju Al Gore ungefär 1 miljon fler röster totalt men Bush vann ju ändå valet efter mycket dramatik i Florida och 6 veckors extra omräknande och slutligen avgjort i rätten om jag inte minns fel igen! 

Faktiskt den enda människan jag såg som bar Obama-märket i New York. Och tro nu inte att jag fått storhetsvansinne för bilden är så djävla stor. Tro det eller ej men försökte verkligen förminska den men
lyckades av någon anledning inte. Kanske Guds vilja. TiiHii

 

Spännande är det ju med det amerikanska valet. Större delen av världen vill ju att Obama skall vinna. Men i USA är det tydligen ungefär 50-50 vem som skall ta hem spektaklet. Hemska tanke. Lyssnade på Mitt Romney i debatterna hemma på TV mitt i natten för någon vecka sedan och i utrikesdebatten verkar som om Romney tror att USA är jordens väktare och de som inte lyder honom/USA skall han ge på käften. Inte konstigt att världen vill se Obama som president i 4 år till. Man vet ju inte vad galningen Romney kan hitta på! Och när det gäller den ekonomiska politiken verkar Romney bara måna om dom rika och vill ta bort allt vad statlig inblandning=välfärdssystemet som finns för dom mindre rika. Romney anser ju att 47% av amerikanerna bara är en stor belastning för USA. Man undrar ju vem som skall ta hand om skitjobben för dom rika i Romneys Amerika. Man kan väl ändå inte bygga ett helt samhälle på enbart rika företagsledare. Man måste väl ha några vanliga arbetare som gör ”skitjobben” också. Man måste väl ha vanliga människor som konsumerar också, eller hur har, "den där Romney", tänk egentligen!

Idag blev det en heldag med frun på en dubbeldäckare för att försöka se en del av New York. En av våra guider på bussen prata så fort att ingen utom möjligtvis infödda New Yorkare kunde hänga med i snacket. Vi var ju faktiskt 90 % utlänningar i bussen och jag kunde nog bättre engelska än de flesta utan att skryta. Våra grannar på bussen var från Frankrike, Italien, Spanien, Indien efter en mycket kort ovetenskaplig undersökning . Vid flera tillfällen frågade guiden om någon skall gå av nästa hållplats. Ingen reagerade eftersom 50 % inte ens hade hörlurarna på, för där förstod man ingenting ändå. Men det fattade väl inte guide och körde helt sonika förbi hållplatserna ända till någon skrek till att dom ville av. Ett sånt nöt!

Frågade honom lite snällt att eftersom vi är mestadels utlänningar vore vi tacksamma om han kunde prata lite långsammare. - Jag gör mitt bästa sir, var svaret. Och hör och häpna han pratade lite lugnare i ca 2 meningar och sedan var han inne i samma ohörbara speed igen. Men han hade säkert sååå mycket att prata om och måste ju hinna med allt. Om någon förstod vad han sa gav han nog fullkomligt fan i. Han gjorde ju vara bara sitt jobb så gott han kunde. Halleluja.

Bytte buss flera gånger och dom guiderna var mycket bättre. Sämre kan man ju inte vara.
En av guiderna var överraskande kritisk mot det amerikanska samhället inte minst när vi passerade Wall Street.

New York från luften tagit av min mobiltelefon. Utvecklingen går framåt i alla fall i det avseendet..

Måste ju ändå tillstå att USA är fantastiskt på många vis. Inte minst dess fantastiska natur, många otroligt intressanta människor, fantastiska möjligheter att förverkliga sig och t.ex. bli rik om man tror att det är lyckan och har haft turen att födas med rätt förutsättningar. Människorna är otroligt vänliga och service minded för det mesta. Om det är naturligt eller beror på att dom kan bli sparkade när som helst kan inte jag avgöra. Kanske lite av en kombination av lite av varje som i det mesta. Jag har ju faktiskt bott "over here" i 3 år och besökt landet att antal fler ggr och både gillar landet och stora delar av dess befolkning, men samtidigt avskyr jag som ni alla vet den totalt hänsynslösa fria kapitalismen. 

 

Så här hade det kunnat se ut i år också...

 

Helt ofattbart tillkännagavs i går att NY maraton ställs in! Varför? Jo på grund av orkanen Sandys framfart och förstörelse runt NY. Vi har inte kunnat se något nämnvärda spår av det här i centrala NY och inte heller när vi åkte vår rundtur. Och visst, ett antal amerikaner har dött och många har fått lämna sina hus, ännu fler har ingen elektricitet ännu osv. Då tycker ”naturligtvis” många av de drabbade att om jag har det svårt skall ingen annan heller ha roligt, ungefär. Hur fan tänker människor! Bara för dom har det för djävligt skall man naturligtvis förstöra för andra. Eller? Missnöjet har spridit sig så mycket att borgmästaren som hela tiden sagt att NY maraton skall genomföras, till slut inte heller orkade hålla emot. Detta trots att han dagen innan sade att NY maraton som skulle genomföras för 40:e året i rad, är så viktigt för staden, dess identitet, dess invånare, dess ekonomi och rykte. Verkar lukta lite politik i det från högsta nivå? Tror helt enkelt att politikerna inför valet, om bara några dagar, har gjort bedömningen att det är fler för än emot att man stoppar loppet. Varje gång man slår på TVn handlar det bara om dessa människor som har råkat illa ut. Och i detta läge är det ju sååå viktigt det är att hjälpa varandra för vi är ju amerikaner. Halleluija. Säg det till 5% av de rikaste i USA som äger 50% av tillgångarna och totalvägrar att ens diskutera att höja deras skatt så de fattigaste också kan har råd att leva anständigt.   

Så tråkigt för så många löpare som kommer från hela världen och lagt ut massa pengar på förberedelser, resa. logi osv. Min gode vän Harri Mäkinen verkar dock ta det lite mindre allvarligt och sa i går när vi var ute och käkade att. – Då kan vi ta några extra öl istället. Och det är ju bara att hålla med!

 

Min fru Lena o jag lämnade Landvetter kl. 7 i torsdags men först efter
lite tvekan från Bryssel Airlines eftersom man inte var 100 på om "vår"
flygplatsen i New York (LaGardian) skulle hinna öppna innan vi kom
dit. Dom båda stora flyplatserna hade ju redan öppnat. Men icke sa
Nicke när vi skulle gå på planet i Philadelphia till NY blev det bom stop,
för LaGardian var fortfarande full med vatten och inte brukbar.

Men vi blev väldigt väl omhändertagna och en shuttelbus körde oss
"naturligtvis" gratis till ett hotell för 68 dollar (500kr). På så sätt fick
vi se Philadelphia på köpet och åt en underbart god middag i Downtown.
Enda negativa var att vårt bagage inte hängde med i svängarna och
blev kvar någonstans. Resan fortsatte tidigt nästa morgon kl 4.00 från
hotellet o vi lyfte kl 6.15 ytterligare en liten dejour till Boston av någon
anledning. Min gissning att den vägen fanns det lediga flygstolar. Nå i
alla fall framme i NY efter 4 flygningar och Lenas tidigare flygrädsla
börjar bli mycket bättre. Nu kanske hon äntligen kan hänga med på
fler långresor runt jorden!

Hörde också på amerikansk TV att man beslutat genomföra NY maraton
som planerat. Men naturligtvis hade människor högljudd protesterat mot 
även det och tyckte att det var viktigare att städa upp staden. Samma 
sak här som överallt i världen när det drabbar stackars mig själv skall 
naturligtvis mitt viktiga problem gå förra alla andra mindre viktiga för just
mig. Halleluja!

En god vän Harri Mäkinen skulle också till NY och själv springa NYmaraton. 
Eftersom han är finne skulle han naturligtvis åka Finnair via Helsingfors. 
Vad händer? Hans plan är kaputt o därför fick han vänta 12 timmar på 
Landvetter istället. Allt kan hända när man åker flygplan utom att störta, 
eftersom flyg är det absolut säkraste färdmedlet och inget bolag tar några 
risker att starta om inte allt är under kontroll.

Väl framme i NY möts vi återigen av fantastiskt vänliga människor på 
Welcomecenter som tipsar oss om den bästa billigaste väggen till hotell. 
Fanns att välja på att vänta på hotellets egen gratis shuffel som skulle ta
1tim eller ta shuffelbussen (naturligt gratis) till närmaste tunnelbanestation 
som dagen till ära första dagen efter stormen också var gratis. Vi valde 
det senaste alternativet och blev sittande under jorden ett bra tag 
stående med två resväskor i en knökfull vagn en bra stund när tunnelbanan 
stod stil. Kanske så här i efterhand ett dåligt val men en ny upplevelse
igen. Stolt att jag lyckats hitta positiva vinklingar idag. Men man kan ju inte
klaga på semestern.
Har du någonsin hört någon som INTE haft en helt underbar semester när dom 
kommer hem igen?