Curres tankar

Enligt RF (http://www.rf.se/Idrottensfinansiering)  uppskattades år 2005 enbart värdet av alla ideella ledarinsatser till 30 000 000 000 (30 miljarder kronor!) I jämförelse kan man nämna att sveriges bidrag till EU (2014 års statsbudget) är på 37.4 miljarder. Om vi återgår till RFs undersökning från 2005 så uppskattades där föreningarnas egna intäkter i form av medlemsavgifter m.m. till 3.7 miljarder, och sponsorbidrag till omkring 2.5 miljarder. Det kommunala stödet i form av kontanta bidrag av olika slag samt tillhandahållande av idrottsanläggningar uppskattas totalt till ca 3.5 miljarder. Det statliga stödet (i vilket bl.a. aktivitetsbidragen ingår) uppges ligga på 1.7 miljarder årligen.

 

För många klubbar överstiger kostnader för plan- och idrottslokalhyror vad man får i form av aktivitetsbidrag. Eller annorlunda uttryckt - Det ena handen ger tar andra handen tillbaka.  Idrottsrörelsen är till största del egenfinansierad tack vare alla människor i vårt avlånga land som väljer att ge av sin tid till andra.

 

Vad samhällsvärdet av den ideella idrottsrörelsen är i form av bättre hälsa, tillgång till meningsfull sysselsättning, stävjande av kriminalitet och sociala problem m.m. ger är svårt att beräkna  – det finns säkert dem som vågat sig på att uppskatta det också. Det är nog i alla fall åtskilliga miljarder. I en artikel ”Satsa på idrotten” i Skövde Nyheter (http://www.skovdenyheter.se/artikel/72478/satsa-pa-idrotten) hänvisas till en studie genomförd av Swedstat Statistics & Research. I rapporten lyfter man fram idrottens betydelse för minskad brottslighet.

 

Ju mer kommunalt idrottsstöd en kommun ger, desto mindre brottslighet finns det i kommunen. I vissa fall är sambandet så starkt att ökat idrottsstöd har större påverkan på minskad brottsligheten än vad ökad sysselsättning har. I rapporten hävdas att en hundralapp i ökat idrottsstöd per invånare motsvarar samma positiva effekt på brottsligheten som 3500 nya arbetstillfällen. Våra styrande borde fundera mer över hur samhället skulle kunna stötta dem som väljer att engagera sig ideellt i stället för att hela tiden prata om de kostnader man har att skapa förutsättningar för idrott.

 

 

Ett välkänt begrepp inom ideellt föreningsliv är ”eldsjäl”, alltså personer som lägger ned väldigt mycket tid och energi på att få en förening och dess verksamhet att fungera. Jag undrar om det finns någon studie över hur många ”eldsjälar” som har blivit utbrända pga ett engagemang med omöjliga förutsättningar? När en människa väl blivit utbränd blir det stora kostnader för samhället i form av sjukvård och nedsatt arbetsförmåga. En utbränd människa kostar i genomsnitt arbetsgivaren ca. 400 000 kr i produktionsbortfall

 

(http://www.dn.se/ekonomi/400-000-kronor-kostnaden-for-en-utbrand-medarbetare/). Frågan om hur samhället bättre kan stötta idrottens ledare är jätteviktig men vart hörs den? Man får höra att det kostar att bygga anläggningar - dvs. att skapa förutsättningar för fungerande idrott är en kostnad. Men vilka värden samhället får igen av dessa investeringar pratas det desto mindre om.

Men en sak är i alla fall säker - utan ideela ledare behövs i alla fall inga anläggningar byggas.

Är det verkligen nödvändigt att chefer i insamlingsverksamheter skall ha samma höga löner som i det privata näringslivet?

Borde inte dessa höjdare ha en mer normal lön på säg 35000kr när man jobbar inom en verksamhet där insamlade pengar skall göra nytta hos mer välbehövande?

Behöver tex Kattis Ahlström ha 100 000kr i MÅNADEN.

Eller är det så jävla svårt att vara chef ???