Tror ni det var vårdbiträdet Bettan Lundgren i Kommunal som röstat på honom för att rädda resterna av välfärden?

Tror ni det var grabbarna i gruvfacket eller i Byggnads avdelning 12 som sa till varandra: "Nu får Stefan faktiskt skärpa sig och krypa till korset och be om ursäkt för det där dumma Margot sa, så att vi kan få kränga lite krigsmateriel som de behöver för att sätta Jemen på plats"?

Nej, det tror ni inte. Och ändå är det han som får ta kritiken.

Tror ni ens det var ett krav från Sverigedemokratiska väljare, där de sitter hukade över sina datorer och läser Avpixlat? Nja, kanske har någon SD-topp, rapande efter en god middag, uttryckt medhåll när han blivit ryggdunkad av näringslivets lobbyister. Men flertalet har nog att göra med att oroa sig för mörkhyade personer här i landet för att bry sig i vem som slaktar vem med svenska vapensystem där nere i utlandet.

Så vem drog i trådarna? Och vem är den lockige mannen som ler bredvid Stefan på bilderna från Saudiarabien och ser ut som en hjärtlig tomtegubbe? Hallå där, varför är han över huvud taget med, brukar man ta med sig resande försäljare i offentliga delegationer?

Nu blir det svårt. För den mannen och dess släkt lär hylla principen "Verka men inte synas", vilket i klartext betyder ungefär: Håll dig i skuggorna och utsätt dig inte för kritik.

Och media lyder, över hela linjen. Wallenbergs Investor må behärska 40 procent av svenska börsen, men vem synar deras hand?

Jo, en tidning! Läs Johan Ehrenbergs "Sveriges mäktigaste politiska organisation fyller 100 år" (14/10), den borde tryckas upp på flygblad och ligga i vartenda väntrum och varenda skolkafé, lunchrum och busstation i landet! Och förstås spridas viralt till varenda fungerande dator.

Borgerliga svenska tidningar (det vill säga nästan alla) ägnar sig stället åt den pigga sporten "Allt är vänsterns fel!" och kommer vilken dag som helst att hitta något geriatriskt gäng som sitter i en källare och trallar sången om Josef Stalin, vår vän och kamrat. Och detta kommer då att vara förklaringen till välfärdssamhällets sammanbrott, de ökande klyftorna och klimatkatastrofen.

De enda företrädare för "näringslivet" man vågar ge sig på i media är de uppenbara skojarna och skurkarna som driver flyktingboenden till ockerpriser och köper guldmöbler till sig själv för vinsterna. De har inga farliga nätverk i ryggen och äger inga mediekanaler. Ibland vågar man hosta lite om en privat skandalskola också, i alla fall innan den introducerats på börsen.

Föreställ er i stället ett mediesamhälle där all makt granskas, inte bara den demokratiska, det vill säga den som utövas av valda politiker!

Ett mediesamhälle där en djärv reporter vågar sticka en mikrofon under nosen på Wallenberg och fråga: "Hur tänker ni egentligen, när ni försöker sälja Saab till en grym och krigisk kungafamilj som vill utplåna sina grannar?"

En utfrågning av näringslivsföreträdare som ylat över höga skatter som de i alla fall inte betalar, typ Panamagänget?

En debattpanel i SVT som tar itu med Svenskt Näringslivs Carola Lemne, när hon vill driva Uppsala universitet som ett företag?

En artikel som...

Hör ni, jag skulle ledigt kunna fylla hela detta krönikeutrymme med exempel på vad det inte skrivs om här i landet!

Medan lydigt disciplinerade journalistarméer hittar ryska u-båtar överallt (vi måste köpa mer vapen och gå in i Nato!), närgranskar tafatta miljöpartister (som man vill ha bort ur riksdagen för att ta över i mitten) och smetar ett tjockt lager nöjesjournalistik över verkligheten.

Men vad tjänar det till att skjuta på pianisten? Det finns gott om journalister som verkligen försökt ta ett djupt bett i dagens verklighet. Och strax blev de frilansjournalister, eller fick ta vick på posten!