Min syn på medel och långdistanslöpning
Har personliga erfarenheter av Medel och långdistanslöpningen i Sverige de senaste 40 åren. Först som aktiv i IF Kville mellan 1968-1978. Som tränare i IF Kville 1980-1985 – uppehåll 1986-2000 när min egna barn var små och nu i Ullevi FK 2002-2012.
Jättekul och intressant med Johan Wallersteins artiklar om medel och långdistanslöpning i DN. Vill dela med mig av mina erfarenheter och idéer om träning. Men vill samtidigt betona att jag verkligen inte sitter inne med sanningen men en stark tro på den träningen jag förespråkar. Det finns ingen exakt sanning på träning eftersom varje individ har olika förutsättningar både fysiskt och psykiskt.
Och är man en supertalang vill jag hävda att man kan bli bra på ”nästan vilken träning som helst” men vill man vara på den säkra sidan är det Lydiards träning som gäller !
Man kan bara generalisera som jag gör nedan!
Två olika ”grundskolor” i medel och långdistansträning
Det har enligt mitt förmenande funnits 2 ”skolor” hur träning i medel-långdistans har bedrivas i Sverige de senaste 40 åren. Själv deltog jag i och företräder den dominerande metoden och mest framgångsrika perioden på 1970–80-talet. Att i princip ju mer/längre man sprang ju bättre blev man! Det gör man genom att genomföra den viktigaste träningen först dvs. utveckla syretransportsystemet innan man börjar tänka på andra ingredienser i träningen.
På den ”gamla goda tiden” (1970-80-talet) var det kanske 90 % löpning och 10 % styrketräning (cirkelträning). Idag är det kanske 60 % löpning, 20 procent styrketräning och 20 procent teknikövningar räknat i träningstid. På grund av denna ändring av träningen till mer betoning på snabbhet, teknik och styrkeinriktad anser jag att vi förlorat 20 år i Sverige inom medel och långdistansresultaten.
Egna erfarenheter som aktiv
Mina personliga aktiva erfarenheter, i lilla klubben IF Kville på 1970-talet, genomförde vi lugn lång distansträning i 90-120 min redan i 15-18 årsåldern för att utveckla den viktigaste ingrediensen av dom alla i uthållighetsidrotter nämligen syreupptagningsförmågan.
Många hävdar idag att så hårt träningen klarar väl inte ungdomarna! Vad då hårt! Efter ett distanspass i lugn fart på 90 minuter är man återhämtad på några timmar men efter t.ex. 10x200m i hög mjölksyrefart kan det ta upp till 48 timmar innan mjölksyran går ur kroppen! Det kallar jag hårt!
Naturligtvis måste man stegra träningen efter hand men man kommer ganska snabbt uppe i 10-12-15 mil lugna mil i veckan. Vid en intervju för ett par år sedan av Mustafa Mohammed frågade vi hur han skall kunna bli ännu bättre till nästa år? Han svarade – ”helt självklart måste jag träna ännu lite mer och ännu lite hårdare”.
Så enkelt är det! Man skall inte krångla till det!
Men är det inte tråkigt att bara springa distans? Vi i IF Kville var ett 10–20-tal killar som varje dag sprang och lekte oss igenom träningspass på minst 90 minuter, ofta 2 timmar (till och med 3 timmar på söndagarna) och det var inte särskilt hårt - men roligt var det och bra blev vi. Vi dominerade dessa år Göteborgsstatistiken (och Sverige i vissa åldersgrupper) för ungdomar och juniorer, gjorde tider som man inte är i närheten av i Göteborgs idag i motsvarande åldrar och inte ens som seniorer och vi vann hur många Svenska ungdoms och juniormästerskap som helst!
Under Arne Ljungs tränarkarriär i IF Kville på 70-talet med Lydiard som ledstjärna och ”bara” Long Slow Listans under hela uppbyggnadsperioden halva året okt - mars. var några av hans aktiva bl.a. 18-årige Sören Hellmark 3.52.2 på 1500m, Christer Ljung 1500m på 3.49,1 som 17 åring, Dan Carlsson som 17 åring i sitt enda 5000m noterade 14.39.4, Jan-Eric Johansson 20 år JSM-seger och 5.50,8 på 2000m Hinder, Mats Holgersson 20 år och 3.53.29 på 1500m, Per Carlsson 16 år och 15.17 på 5000m, Finn Otreus P18/JSM-seger 5000m 15.01,41, Siebert Regeberg P18/JSM-seger 2000m Hinder, .……………… Under åren 1974-78 hade IF Kville närmare 10 st juniorer och yngre som sprang under 2min på 800m per år för att mer beskriva bredden än bara de allra bästa och detta till stor del bara på lugn distanslöpning större delen av året.
Sören hellmark vinner Finalloppet.
Man kan ju naturligtvis säga att det bara var Sören som blev senior och riktigt bra när han vann maraton SM och sprang på 2.15.50. Ja tyvärr hamnade vi i skarven/övergången mellan kollstybbsbanor och dom nya tartanbanorna varför tyvärr alldeles för många av oss fick stora problem med hälsenor, vader och benhinnor och många gav upp alldeles för tidigt. Lite andra långlöpare runt Sören i Kville var bl.a Jan Stensson 2.22.09 på maran, Anders Rosvall ½ maran 1.06.17, Anders Wiklund 1.06,37, Kent Hanson 1.08,39 (numera tränare i Strömstads IF). Även Mats Johansson gjorde sitt bästa år i Kville med sina 1.05,19 på ½ maran. (Själv gjorde jag blygsamma 1.52.7 – 3.48,9 – 14.28 – 8.53,2Hinder innan jag krossade foten som 24 åring)
Det allra bästa av allt var att ”alla” förbättrade sig med denna enkla okomplicerade lugna distansträning jämfört med vad jag sett de senaste 10 åren av mera blandad träning. Allt detta troligtvis en stor anledningarna till att min tro är så stark i denna träningsform.
Svenska eliten under 70-80 talet
Men inte bara min tro utan jag vill hävda att bevisen är starka för träningen också fungerade och gav betydligt bättre resultat i Sverige vid denna tiden med bl.a. Anders Gärderud, Dan Glans, Ulf Högberg, Jan Persson, Bengt Nåjde, Jonny Danielsson, Mats Erixon, Per Wallin, Lars-Erik Nilsson, Björn Nilsson, Lars Ericsson, Hans Segerfeldt, Mikael Svensson, Göran Bengtsson, Jan Hagelbrant, Tommy Persson, Bo Orrsveden, Håkan Börjesson, Jonny Kroon, Rolf Kårevik, Kjell-Erik Ståhl, Ronny Olsson, Sverker Svensson, ……… som jag, utan att vara helt säker på, sprang betydligt fler mil än dagens elit och gjorde därför bättre resultat än de senaste 20 åren i Sverige
Och i alla fall inte tränade lika mycket, snabbhet, teknik och styrka som dom aktiva idag och den allena saligörande höghöjdsträningen var inte ens uppfunnen på den tiden! Dessutom var många mer eller mindre sina egna tränare och litade på sin egen förmåga att lyssna på kroppens signaler. Naturligtvis måste jag då återigen påtala att jag inte på något sätt är emot teknik, snabbhet och styrka. Det skall också finnas med men efter den viktigaste uppbyggnadsperioden. Inte heller egentligen emot höghöjdsträning i ett senare läge när grovjobbet är gjort på ”hemmaplan” men i inte som en tidig genväg i unga år.
Mer statistisk jämförelse
Statistiken visat helt otvivelaktigt också att på 1970–80-talet var det mellan 80-120st löpare i Sverige som sprang under 4min på 1500m och lika många under 15min på 5000m.
På 2000-talet har antalet mer än halverats till 40-50st under 4min och ett 30-tal under 15 min. På de längre distanserna som maraton är det ännu tydligare då vissa år i mitten på 80-talet hade vi i Sverige 100-120st som sprang under 2timmar 40 minuter medan de senaste åren varit ca 30st.
Javisst det var fler som utövade konditionsidrotter och ungdomar rörde på sig mer spontant på den tiden. Ja det är sant och påverkar säkert resultatnivån men jag tror inte det är hela sanningen. Man tränar helt enkelt för lite distans-uthållighetsträning-syretransporterande träning idag jämför med för 20-30 år sedan. Tror och hoppas dock att pendeln håller på att slå tillbaka mer och mer mot större kvantitet än kvalitet igen.
Arne Ljungs och min ledstjärna i träningen, Arthur Lydiard förordade i korthet 16 mil/vecka under halva året och sedan backperiod i 6-8 veckor och först därefter teknik, snabbhet och tempoträning. Men inte förrän man förbättrat sin syreupptagningsförmåga maximalt bedrev man annan mera formtoppningsträning inför tävlingarna. Och det gällde även för Lydiards 800m löpare med Peter Snell i spetsen. Peter Snell dubbel OS segrare på 800 och 1500m (1960+1964) och världsrekordhållare på 800m (1.44,3) om nu någon inte kände till det.
Vad hände ?
Varför denna förändring på 1990-2000-talet? Jag tror att man sett för mycket på TV hur världsstjärnorna är grymt starka/snabba i spurten på sista 100-200-400m i loppen. Man drog fel slutsats med hjälp av press, radio, TV och andra som inte riktigt är insatta i ämnet. Alltså att man måste förbättra snabbheten och vara ”snabb” och bra i spurten som världseliten. Grattis – men det gäller väl först och främst av vara med när tåget går på sista varvet i första hand, eller har jag missuppfattat det? Våra bästa medel-långdistansare orkar ju inte hänga med t.ex. Bekele ens 2-3000m i hans 5000m´s loppen innan man har mjölksyra upp till öronen. Är det snabbheten som saknas då??
Snabbhet och annat
Naturligtvis är det en stor fördel att vara snabb men tyvärr är vi födda med en viss naturlig snabbhetspotensial som visserligen går att förbättra men bara marginellt och tar i så fall mycket kraft och lång tid att förbättra litegrand i bästa fall! Nej – det är mycket bättre att springa 1 timma mer om dagen så kanske ”vi” kan hänga med Bekele i åtminstone 3000m i hans 5000m´slopp.
Är övertygad om att det inte är snabbheten som gör att Bekele och dom andra ”spurtkanonerna” är så ”snabba” i spurten. Nej saken är den enligt mitt förmenande att dom är ”utvilade” (lite mjölksyra i benen) när det är dags för spurt och ”våra” svenska löpare har fått ge upp eftersom dom har mjölksyra upp till öronen redan efter en halva loppet! Kan slå vad om att många av våra löpare är ungefär lika snabba som Bekele på 100m i utvilat tillstånd.
Förresten hur mycket snabbhet-teknik-styrketränings tror ni kenyaner och etiopier tränar i sin både ungdom och för den delen seniorträning idag? Min teori är att dom genom naturligt springande och lekande får en branaturligt löp teknik med sig, ungefär som att bedriva lång-lugn distanslöpning för ungdomar i Sverige.
Kämpa sig igenom smärta/trötthet
En mycket högt uppsatt tränare i Sverige har sagt till mig att man som aktiv måste kämpa sig igenom smärtgränsen för att bli en riktigt bra löpare. Hallå eller! Hjärnan vill väl inte uppleva smärta för många gånger i onödan. Då blir man väl enligt alla naturlagar så småningom rädd för smärtan! Som medel o långdistansare måste man naturligtvis ha en hög smärttröskel och inte vara rädd för smärta men det är en helt annan sak. Hjärnan vill ha belöningar och känna sig stark och det ger t.ex. lugn distanslöpning i unga år förutom alla andra syretransporterande fördelar det ger samtidigt. Inte minst viktigt i unga år.
Motsatsen är mjölksyreträning som ger smärta. Det går inte heller att vänja sig vid mjölksyra som en del vill hävdar - bättre att träna den viktigaste syreupptagningsförmågan och flytta fram mjörksyretröskeln och undvika mjölksyra i möjligaste mån inte minst i unga år. En klok tränare sa till mig för några år sedan att han hade en teori att en människa hjärna inte klarar mer än 30-talet stenhårda mjölksyrepass innan hjärnan börjar reagerar negativt och blir rädd för mjölksyran och den trötthet det innebär. Och en duktig spurtare blir plötsligt dålig i spurten. Tror tex att Mattias Claesson gjort fler än sina 30 stentuffa mjölksyrepass och råkat ut för detta. Och inte sällan de yngre Kenyaner som är så otroligt duktiga i 16-17 årsåldern som tex försvinner från banorna fort. Bland yngre tror jag det krävs färre gånger innan hjärnan säger ifrån.
Kanske en anledning till att föräldrar och unga tränare inte har samma insyn i hur viktigt det är att inte pressa 14-15-16 åringar till snabba resultat genom forcerad träning (inte sällan används seniorelitträning/mjölksyra) i unga år med våra unga talanger! Har dessutom tränare och förälder ingen egen löparerfarenhet bakom sig tror jag det är ännu svårare att föreställa sig tankar och känslor i samband med medeldistansträning. Det ”dumma” är ju att seniorträning kan ge snabba resultat kortsiktigt och därför förordar dessa tränare/föräldrar denna typ träning i okunnighet, enligt mitt förmenande. Ungefär samma problem som med aneroksia där man i början blir bättre men sedan kraschar.
Vi behöver inga tränare utifrån - men ändra träningsinriktning
Visst är det viktigt att ha en tränare men det kommer bara som nr 4 i prioriteringsskalan enligt min och Jack Daniel i sin bok Running Formula där jag snappat upp åsikten. Förresten den bästa och mest kompletta boken om medel o långdistansträning enligt min åsikt.
Nr 1 och viktigast är och kommer alltid tyvärr att vara, för att bli en duktig löpare, den medfödd talang
2. Den aktives egen inre drivkraft att bli bra/ bäst.
3. Optimala förutsättningar/miljö med träning, mat, vila, träningskamrater etc.
4. Tränaren/bollplanket
Med tanke på att den medfödda talangen är viktigast förstår man ju att Sverige med 9 miljoner inte kan räkna med att producera världelit på löpande band när finns 6.000 000 000 000 andra människor där ute i världen.
Emil Lerdal säger i ett av Wallersteins inlägg :
”Jag är övertygad om att både Jama Aden och Nic Bideaus löpare gått igenom ett relativt tufft filter innan de hamnar i dessa tränares händer. För att komma igenom detta filter hade de säkert en enorm konkurens där det till slut bara var plats för den allra bästa.”
Förtydligande om det behövs – så betyder det att dessa båda världstränare får supertalangerna att jobba med. Enligt mitt förmenande är tränarens betydelse oerhört överdriven i Sverige. Men många aktiva vill kanske slippa tänka och ta ansvar själva för att istället kunna lägga ansvaret på tränaren om det inte går bra! Sen finns det också tränare som vill ha 100 % kontroll för att kunna ta åt sig äran om det går bra och skylla på den aktive om det går dåligt! Det finns alla varianter så det bästa är att ta större eget ansvar för ingen i hela världen kan gå in i den aktives hjärna och kropp och veta hur du känner, reagerar och mår av olika typ av träning.
Till detta behövs inga Jama Aden och Nic Bideaus, om vi själva verkligen tror på vår egen träning. Det är inte tränarna som gör skillnaden – det är den aktives talang och drivkraft samt träningsmetoderna och tron på den! Nic Bideaus hävdade och kanske har en poäng i att vi svenskar tränar alldeles för hårt och kanske därför blir mer spända i löpningen? En spänd löpning kostar mycket energi och kraft jämfört med avspänd löpning vilket naturligtvis avspeglar sig i resultaten. LSD är avslappnande löpning.
Under 1970–80-talet var dom flesta senioraktiva sin egen tränare under vår bästa medel-långdistansperiod. Jag menar naturligtvis junior-senioaktriva . Det är helt annorlunda i unga år där den aktive inte hunnit lära känna sin kropp och behöver mycket vägledning. Snarare tror jag en tränare kan göra lika mycket skada som nytta om den rutinerade junior-senioraktive lyssnar mer på tränaren än på sin egen kropps signaler! Skulle i detta sammanhang verkligen sticka ut hakan och råda Mikael Ekwall och Erik Senorksi som båda är kloka och har mycket egen erfarenhet, att lita mer på sin egen kropps signaler än att ”slaviskt” lyda sin tränare! Läste förresten att i dagarna att nyblivna norske EM mästaren på 1500m Henrik Ingebrigtsen 21 år, är sin egen tränare med sin pappa som bollplank.
Skulle vilja hävda att även t.o.m. jag, men absolut Midde Hamrin, Andy Senorski, Christer Lundqvist, Mats Erixon i Göteborg som får nöja oss med våra klubbaktiva och definitivt flera andra tränare i Sverige som tex Kent Claesson, Ola Thorson, Johan Wettergren….. för att bara nämna några som redan har fått många talanger och ”producerat” flera mästerskapsaktiva, skulle kunna träna supertalanger minst lika framgångsrikt som Jama Aden och Nic Bideaus.
Om vi Svenska tränare fick samma talanger och samma förutsättningar dvs. heltidsanställningar istället för som idag när i stort sett alla vi tränare i Sverige har vanliga heltidsjobb och är tränare på vår fritid.
Curt-Roland Ljung
HIHI Curre vilka medel/långdistansare tränar snabbhet och styrka i Sverige? Curre det finns ingen mjölksyreträning. Vad i hela friden är det.? Vadå skjuta fram mjölksyretrööskeln? Ha det bra
Hej Curre,
Kul artikel, intressanta tankar kring ett roligt ämne. Några kommentarer:
Det finns en klyscha som säger att för att nå världseliten i en idrott, oavsett vilken, så krävs minst 10.000 timmars nedlagd träning. Räkna om det till löpning så blir det mellan 500-1000 mil om året under 10-15 år. Där håller jag med dig om vikten av mängdträning. Jag tror det krävs en oerhörd mängd träning för att nå riktigt långt. Men jag är inte lika övertygad om att man måste springa alla de där milen i långsamt tempo. Å andra sidan, kanske måste man det för att undvika skador?
En annan sak: Dina 4 prioriteringar, känns lite trist om det skulle stå och falla med talang, utan ”talang” ingen framgång, resten är sekundärt. Tror kanske inte du menar riktigt så men ändå… det kan ju vara intressant att resonera om. Vad är egentligen talang? Inkluderar inte det punkterna 1-3 i din lista? För mig är talang lika mycket fysiska förutsättningar som mentala förutsättningar. Fysiska förutsättningar ser jag som dels medfödd genuppsättning men också rörelsemönster inlärt från tidig ålder. Mentala förutsättningar är också en blandning av medfödda gener och mental utveckling tidig ålder.
Utifrån den synen så kan man fundera. Om man vid en viss ålder accepterar det som varit, man kan inte ändra sin genuppsättning och man får acceptera vad man till dags dato har i fråga om utvecklat i fråga om rörelsemönster och mental förmåga. Frågan är då i vilken utsträckning dessa två faktorer går att utveckla – och vilken roll en tränare har i det.
Med det synsättet tror jag tränarens roll är stor, men olika beroende på vilken ålder han/hon tar sig an adepten. Den aktives rörelsemönster går att påverka, den aktives inre drivkraft går att påverka. (inte minst går det att minska den) Optimala förutsättningar är också mycket en tränarfråga.
Jag tror en tränares roll handlar mycket om att utveckla ”talangen” hos sin adept, att se att vid sidan av uthållighet, styrka snabbhet osv så finns det fler faktorer som måste utveckla genom träningen. Talangen är inte enbart något nedärvt alltid uppenbar från början. En talang kan utvecklas genom påverkan. Som tränare så bör man ta ansvar för punkt 1-3 i din lista.
Det är vad jag tror i alla fall (häpp!)
MW
Hej Curre, kul artikel i och intressant. Det är ju självklart att om man är medfödd talang så gör det lite lättare eller det vill säga ganska mycket enklare och träna spelar ingen roll vilken sport det är. Det märks direkt om man är talang eller inte. Sedan vill jag hävda att man kan träna extremt tufft. Men källan är ju fortfarande att det skall vara roligt att träna då har det ingen betydelse om man är talang? Träna långa pass som du säger springa 90 minuter tills man har den kapacitet till att dubblera träningsmängden.
Men sedan har omgivningen väldigt stor betydelse för talangen att utvecklas till att nå sin fulla kapacitet. Man kan ju ha haft ett jättebra träningspass och är hur glad som helst men sedan när man kommer hem så finns det alltid någon som är kritisk/Negativ? Och då är träningen helt borta och man behöver då ha ett bollplank för att få tillbaka den mentala styrkan och motivation till att träna tycker i alla fall jag.
Intressant och långt inlägg och jag tror det ligger mycket i vad du skriver Curre. Tyvärr kan man också använda den gamla klyschan att det var bättre förr och i detta fallet är det faktiskt så.
Det är förmodligen också som så som du skriver att hårdare/snabbare löpträning ger fler/svårare skador än vad olika former av distansträning orsakar. En riktig stabil grund är förmodligen den absoluta grundförutsättningen för att så småningom kunna tåla den kommande hårdare träningen och förhoppningsvis bli mindre skadebenägen.
Så kan man väl tycka utan att vara expert, tycker det verkar sanrast logiskt och t.o.m. klokt.
Snarast skall det stå i sista stycket i mitt inlägg naturligtvis.
Gillade fotot på Hellmark. Kan du inte ta in fler sådana bilder "anno dazumal"
Bra inlägg!
Förr var löpningen en livsstil. Den grundträning som skidåkare underkastar sig attraherar inte långlöpare. Svårt att nå internationell klass kan vara en faktor. Tänk tillbaks i början av 1970-talet då vi hade följande långlöpare:
Bengt Nåjde
Göran Bengtsson
Nils-Bertil Karlsson
Göran Högberg
Anders Gärderud (gästspel)
Sedan har förbundet motarbetat långlöpare. Minns Rom EM 1974 då Bengt, Göran och Nils-Bertil, samtliga var under den internationella gränsen men INGEN fick åka. I för-EM 1973 hade dessutom Nåjde gjort 13.49 som sexa (bra på den tiden)
Nåjde var en säregen och mycket intressant personlighet. Som förmodligen ende svensk har jag hela hans karriär samlad i pärm. Men han hade otur också. Slog igenom 63 i finnkampen med 13.53. Året efter 13.37 och 1966 nr 6 i EM 4 tiondelar från brons. Sedan var han sjuk och skadad i stort sett i 5 år och först vid 30 års ålder 1972 hel nog för att göra bra tider igen. Frågan är vad som hänt om han varit ok mellan 67-72.
Tänk en paneldebatt mellan dessa äldre gentlemän, Nåjde, Bengt Persson, Göran Bengtsson, Nils-Bertil, Gärderud m.fl.
Varför var långlöpningen så mycket bättre förr?
Som tema...
Sanningen ligger nog mera i själva samhällsutvecklingen än i träningsupplägg.
ytterligare tankar...
En satsning på långlöpning kräver resurser. Vem betalar en heltidssatsning? Klubben. föräldrar?
Samhället är mer bekvämt idag. Folk ser sin satsning i pengar: vad kan jag tjäna framgent?
Rekryteringen till långlöpning är idag nära noll på elitbasis. Invandrartäta områden i Bohuslän kan kanske förmå talanger göra satsningen - men i övrigt?
Löpning som livsstil är en förutsättning. Ungefär som Nåjde på sin tid som sprang 2 - 3 timmar i skogen hemma i Dalarna. Per pass. I skidåkning ger i alla fall satsningen sponsorer som räcker till uppehälle m.m. Sedan får man inte glömma att friidrott är ca 10 gånger större sett till antalet utövande länder. En närmast hopplös uppgift nu när Afrika dominerar så totalt.
Någon kommer fram som nu Ekwall. Låt honom få bästa tänkbara stöd och uppbackning!
Hej igen!
Ser man till statistiken 2015 har vi 6 man under 30 minuter på milen och 5 man under 14 min på halva sträckan. Det säger det mesta.Trots en enorm motionsvåg kommer det inte ut något ur detta. Att ta löpningen från allmänt välbefinnande till ett uppoffrande heltidsjobb är en omöjlighet. Några signaler måste komma från förbund och Karin Torneklint. Även om de flesta svenskar lämpar sig mera för teknikgrenar som hopp och kast stöps inte alla i samma form. Om inget radikalt görs kommer långlöpning på elitnivå i Sverige att självdö. Så enkelt är det! Eller väntar vi på att någon "Nåjde" skall dyka upp plötsligt och röra om i grytan helt oväntat. Jag har inga svar.
Men vill man nå resultat måste man satsa. Det handlar om heltid först och främst som du säger. Kan någon klubb specialisera sig som Enhörna på sin tid?
Vi tränar hårt i andra konditionsidrotter men inte i den mest naturliga av de alla: löpning. Skidor får uppmärksamhet på ett annat sätt. Vi får se ett specialreportage med Stina Nilsson och jag är säker på att just då föds en tanke hos någon att försöka bli som henne. Så funkar det!
Tänk om förbundet stödjer en talangtävling i TV i stil med Idol. Idol är ju på riktigt! I stället för det ena töntiga programmet efter det andra: atleterna, spring - ja jag vet inte vad.
Här kunde man kanske få fram en grupp med talang och målinriktning som är beredd att satsa helhjärtat under ett antal år med en paketlösning ( studier på distans eller något)
Värt att pröva.
Sedan är all elitsatsning komplex. tränare, träningsbas, medicin, kost etc.
Men nu känns det som man nästan gett upp. Allt går upp och ner men inte långlöpning i Sverige. Bara ner.
Vad hände i Finland egentligen på 70-talet: mängder av bra löpare: Leppilampi, Matela, Mattilla, Tuominen, Viren, Vainio, Päivärinta, Väätäinen - you namne it. Var det någon form av doping som låg bakom? Finns inga bevis idag som bekräftar eller dementera. Och då måste vi förhålla oss till resultaten. I dag: lika svaga som Sverige.
Men håll med: något måste göras. Inget görs av sig självt. Eller så är vi där vi är - utanför kartan liksom. I dag finns varken bredd eller topp. Om man med bredd tänker på aktiva utöver utanför motionsgrejen.
Vad är din kommentar?
Hälsningar-Kjell-
Hej och tack för svar. Jo jag hittade det genom att googla Nåjde som jag gör ibland.
Långlöpning har aldrig varit prioriterat i Sverige och då menar jag på förbundsnivå. Minns 60-talet då långlöparna ratades och biljetter till mästerskap gick till en samling hopplösa kastare (Tord Karlsson bl.a.)
Och 1974 som jag nämnde tidigare: 3 kompetenta löpare i Nåjde, Göran och Nils-Bertil som samtliga ratades trots tider under internationell gräns och vi pratar dessutom "bara" om EM Tokfel!
Men trots styvmoderlig behandling var långlöpning ganska "på modet"
Det började med Esso som gick över från 1500, fortsatte med vår kanske bäste genom tiderna Nåjde tillsammans med Bengt Persson. Sedan följde Göran B, Nils-Bertil, Högberg, Mats E, Jonny D och senast Erik Sjöqvist. Sedan dess: natta
Publiceringen är för dålig. den i särklass största idrotten med olympiska mått mätt är idag hänvisad till "hemsidan" - sällan eller aldrig några notiser i våra dagstidningar. Ta terräng-SM som förr hade ett långt reportage i sportspegeln men som nu förbigås med tystnad. Okej - vi hade större profiler förr men tendensen?
I stället har vissa förbund mutat in sig som motorsporten. Men vem bryr sig vem som vinner av Indianerna eller Dackarna. Inte jag i alla fall...
Som du säger: folk är bekväma med mobiler och datorer. I stället har en ny verksamhet dykt upp: Gym av olika slag men här föds sannerligen inga långlöpare.
I stället för att hoppas på slumpen och en "trotsreaktion" i samhället måste förbundet starta något i stil med talangsökning. Under 1 vecka pågår något i hela landet - en test för att spåra talanger. En nationell samling (som Löfven säger) för att ta löpningen ett steg till: från motion till aktiv och elit.
Skulle vara intressant att höra Gärderuds synpunkter och kanske Torneklints (om hon nu har några - tvivlar)
Du har rätt: en medelmåttig idrottsman lirar hockey i SHL och tjänar lätt 40.000 per månad - en löpare kan max få det hela att gå runt.
Varför inte införa ett löpargymnasium i stil med de hockeygymnasium som finns runt om i landet. Ingen dum ide eller hur?
Ja samhället har förändrats på alla plan. Allt sker idag bekvämt på korta avstånd. Förr åkte man långt i bilar för att komma till nöjesställen - idag däremot går man max 200 meter till närmaste krog.
Om inte individen ser långlöpning som en livsstil är det kört!
Det kan vi nog vara överens om Curre!
Tack än en gång för svar - du får gärna svara igen på du hittar något som "biter"
Hälsn. Kjell
