Semester

Befinner mig i Loret de Mar på semester några mil norr om Barcelona. Hur jag kom hit berättades i förra inlägget. Men frågan är vad menas med semester. Naturligtvis väldigt olika beroende på vem man frågar. Den vanligaste önskesemestern är väl att lämna landet för att säkert få ta del av sol och bad. Eftersom de 3 kvinnorna i vår familj älskar att sola och bada och jag tillsammans med min son inte är riktigt lika förtjusta i det har det ibland uppstått vissa problem i samband med vår familjs semester.  När barnen var små fick man ge sig för majoriteten och vi åkte både bil (utan airkondition), buss och flyg till sol o värme både i Sverige och utomlands.  Men med tiden när sonen växte upp valde vi båda ibland att stanna hemma när kvinnorna åkte till sol och värme.

Jag uppskattar mer att umgås med människor på semestern än att titta på fina gamla byggnader, ligga på sandstränder, sola, shoppa, etc. Semester  för mig kan också vara att åka på träningsläger med klubbens ungdomar eller en tävlingsresa med några elitaktiva. Naturligtvis kan det också vara med familjen till olika resemål på hemmaplan (Sverige). Det ena utesluter ju inte det andra.

Men att åka långväga för att titta och bli imponerad av stora kyrkor och andra stora pompösa byggnader, som ofta förresten är byggda av slavar eller underbetalda arbetare för vår ”viktiga” religion och Gudarnas skull det lockar mig inte. Men jag kan naturligtvis samtidigt förstå dom som är intresserad av vår historia.

Nu råkar jag dessutom ha ett jobb som jag trivs väldigt bra med och behöver egentligen ingen semester för egen del.  Att vara tränare innebar dessutom att det är svårt att säga till sina aktiva att – Jag åker på semester nu under den viktiga tävlingssäsongen så vi ses om en månad. Lycka till! Det funkar liksom inte. Som tränare för aktiva, speciellt elitaktiva, är man engagerad stora delar av dygnet och året. Detta är kanske lite svårt att förstå för många utomstående. Men jag garanterar att det ger i alla fall mig mycket tillbaka i form av i spänning, glädje, gemenskap och ger energi också. Man vore ju idiot om man håller på som tränare år efter år om man inte finner glädje i det.

Som vanligt är jag väl inte riktigt som alla andra ”normala” människor även i detta avseende. Kanske är jag en riktig motvalls käring som aldrig vill gå i alla andras fotspår?  Ingen tvekan om att arv, miljö och uppfostran har satt djupa spår även i mig. Hemska tanke att jag är såååå lik min far!?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0