Döden - helt naturligt !

På nyheterna hör vi att en 90-årig kvinna dött på ett äldreboende. Omedelbart börjar anhöriga kritisera personalen o försöka hitta en syndabok till att just deras senila 90-åriga mamma dött. Man vill få det till att hon svalt ihjäl pga. av att personalen haft dålig uppsyn. Har ingen tänkt på att kvinnan kanske inte ville leva längre och därför inte ville äta? Skall man då tvinga i henne mat för hennes eller de närståendes bästa?

Varför är det så farligt att dö? Speciellt när man är 90 år är det väl inte onormalt, eller? Varför skall det ”alltid” hittas fel någonstans när en människa vårdas och ”råkar” dö. Visst finns det grova fall där fel begåtts men i detta fall är det väl ganska överdrivet att slå på stora trumman som press, radio o TV nu gör, eller?

Min egen syn på döden är att det är något helt naturligt. Naturligtvis är det oerhört tragiskt för närstående när unga människor förolyckas. Men när 90-åringar dör är det väl ganska naturligt! Har väldigt liten förståelse för varför då sörja ihjäl sig. Varför inte istället ha fest och komma ihåg människan med glädje då hon levde!

 

Jag går ”aldrig” på begravningar. Tycker det är lite konstig över huvud taget att så fort en människa dör är det världens finaste människa även om det varit en riktig skitstövel. Varför hedra en sådan människa med sin närvaro på begravningen? Är det för att  Gud kanske ser en och att vi också vill komma till himmelen.

Själv försöker jag istället besöka människor när dom är i livet och hedra dom på det sättet. Detta har växt fram i vuxen ålder och jag har faktiskt inte varit på en begravning, sen jag fick bestämma själv. Min förre arbetskamrat Sture Fröberg följde jag hela hans sista år som lungcancer patient. Han ville inte leva längre och jag var hos honom dagen innan han dog. Lars Eiving ordförande i IF Kville i  många år blev av med båda njurarna genom att äta något olämpligt på en resa till Mallorca. Hade dessutom diabetes och fick gå på dialys i alldeles för många år. På grund av dålig blodcirkulation fick man till slut kapa ett av hans ben och Lars var i stort sett blind på slutet. Men inte en enda gång kunde man höra att han gnällde eller tyckte synd om sig själv. Nej istället hade han alltid positiva saker att säga och många projekt på gång ända in i slutet. Bl.a. engagerad i ett hotelbygge i Thailand som han aldrig kunde åka till själv pga. av dialysen. En helt otroligt fantastisk människa som till slut inte ville vara med längre och dog vid 50 års ålder. Jag var och hälsade på honom veckan innan han dog i sitt hem i Kärra. 
En helt fantastisk gammal UIK-are vid namn Bengt Lööw förgyllde alltid möten i Utby IK med fantastisk roliga historier. Lööw fick en hjärtattakt för några år sedan och låg inne på Högsbo. Jag besökte honom och fick några sista historier och skratt med mig som minne. Bara några dagar senare dog han.

 

Det är mitt sätt att visa uppskattning för människor som jag beundrar! Observera att jag inte var på deras begravningar. Där är det ju liksom lite för sent att visa sin uppskattning för dom, eller hur? Och Gud tror jag ju inte på - så då finns inte heller den anledningen att gå på begravningen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0