REPLIK. "Varför är det bara män" frågar ni. Jag vet. Och det smärtar att säga att jag förstår. Fråga Migrationsverkets tillståndsenhet var kvinnorna och barnen är. De vet.

De väntar på att få ta flyget hit när de efter en lång handläggning får veta att maken och pappan fått stanna här. De är i Turkiet och Syrien när de får veta att de måste ha sina pass och ta sig till en svensk ambassad och vänta upp till två år till på besked, utöver det år de väntat på pappas beslut.

Mamma vågade inte ta båten med de små över det iskalla havet. Vågade inte ta på flytvästen packad med papper. Pappa kan simma och är stark och han tycker ändå att deras liv är viktigare, dör han på havet kanske de kan ta sig ut ändå. Kanske någon förbarmar sig? Som förälder dör man för sina barn men någon måste stanna och ta hand om dem om olyckan är framme.

Varför kommer bara pojkar från Afghanistan? Jag vet. Talibanerna som styr på vissa platser låter inte kvinnor visats ute ensamma, och som ogifta är de omyndiga. Barn av ett land som inte ger möjlighet att ens fråga en smugglare om priset för att komma över dödens hav, för att de föddes som kvinnor.

Varför är det bara unga killar från Irak? Därför att pojkarna fick utbilda sig. De fick framtidstro. Sen började rekryteringen att slåss i militären, självmordsuppdraget att slåss mot IS eller tvångsrekryteras att slåss för IS.

Som sunni hatad för det IS gör men som irakier hata det IS gör. De vill bygga sina liv här. Hade inte hunnit träffa kärleken ännu, har ingen familj. Föräldrar som är gamla och som hoppas på Iraks framtid och som hellre ser att barnen tar sig ut.

Vilka är vi att döma deras val? Vissa väljer fel, prioriterar fel. Somliga bor i områden där det är säkrare att ta båten än att stanna. Turkiet erbjuder klen tröst och hjälp, vill ju vara samma som Fort Europa! I Sverige gör föräldrar dåliga val, vi stänger inte dörren för varken barnen eller de vuxna. Men så har se svenska pass och vit hud och kommer från samma plats som sig och då är det kanske lättare att kritisera. Damned if you do and damned if you don't. I en krigssituation finns bara dåliga val och jag har ingen aning om vilka mina skulle vara. 

 

Så sitt du där framför tv:n och låtsas att du vet hur de där konstiga människorna från länderna du aldrig känt är funtade, men kom ihåg att du är för mig lika mycket värd som en båtflykting från Syrien, en tiggande kastlös från Indien, en miljardär från USA, en bilmekaniker i Sverige eller en stamkund på härbärget i Frankrike.

Men för någon är du det viktigaste i världen och för den skulle de skicka dig över jorden, hålla dig kvar i det minst jävliga av två jävligheter, sälja allt och bo på gatan för att ge dig chansen till en framtid.

Det minsta du kan göra är att vara tyst och låta människor överleva i fred. Låt de dra sina andetag av vår friska luft. Du betalar inte. Du behöver inte göra något. Du behöver inte bjuda in. Gör det gärna, men du måste inte.

Men i stället för att lägga energin på att hata och dra slutsatser du inte vet något om, ta en chokladkaka, sätt på en film och var tyst så att vi som vill göra skillnad åtminstone slipper lägga energi på att reparera skadan du åsamkar utan i stället fokusera på att hjälpa. Du kommer inte skadas av det. Var tyst. Låt det vara.

Ewelina Anderson Edenbrink

Kommunpolitiker (S)