I spåren av Sverigedemokraternas framgångar kommer en oundviklig gissningstävlan om vad framgången beror på, hur den kan hejdas och framför allt – hur stort partiet kan bli. Denna offentliga gissningslek borde i betydligt högre grad ställas mot forskning. Till stora delar behöver vi inte gissa – vi vet, via existerande studier. Om vi vill veta.
Problemet med gissningarna är att de ofta upprepas av andra opinionsbildare och på så sätt går från att vara fria tankar, till att bli myter och till sist allmänt accepterade sanningar. Falska verkligheter uppstår och försvaras med argumentet att de utgör åsikten hos sanningssägare vilka står i konflikt med en verklighetsfientlig naivitet.
Henrik Arnstad, (som skrivit detta) har ägnat sommaren åt att läsa in sig på forskningen kring de frågeställningar som förekommer i dessa vanliga myter. Här är några av resultaten.
Myt 1: Den relativt stora flyktingmottagningen i Sverige är en viktig förklaring till SD:s framgångar. Om vi skulle ta emot färre flyktingar skulle svenskarna bli mindre oroliga, rasismen minska och därmed också det potentiella stödet för SD.
Det verkliga förhållandet synes vara raka motsatsen. Attityder angående både invandring och invandrare blir mer positiva i ett samhälle, när koncentrationen av invandrare är hög.
Det påpekar exempelvis sociologerna Mikael Hjerm och Andrea Bohman vid Umeå universitet, med hänvisning till internationell forskning (se exempelvis European Populism and Winning the Immigration Debate, forskarantologi redigerad av Clara Sandelind, University of Sheffield). Även statsvetarna M.V. Hood och Irwin L. Morris har visat att attityderna gentemot invandrare blir mer positiva, desto större andel av befolkningen de utgör.
Det bästa sättet att minska rasism skulle – i så fall – vara att fortsätta ta emot många flyktingar, eller kanske till och med öka mottagningen. Ju fler utlandsfödda som existerar i samhället, desto större chans till interaktion mellan dessa och infödda medborgare. Och dessa möten leder till personliga relationer, som minskar rasismens politiska möjligheter.
Framför allt är det helt fel väg att gå, att minska flyktingmottagningen. Inte bara humanitärt (och troligen också samhällsekonomiskt), utan även konkret politiskt gentemot rasistpartier som SD. En minskning av mottagningen skulle bekräfta SD:s politik, ge denna legitimitet och öka partiets storlek. Dessutom skulle färre invandrare i Sverige troligen innebära mer rasism. Detta bekräftas av tex. länder som Norge och Finland, där invandringen är betydligt mindre än Sverige, men där rasismen – troligen just därför – funnit betydligt större legitimitet än i Sverige. Vilket i sin tur ledde till ett av de värsta terrorangreppen i vår tid.
Ett annat känt exempel är judehatet i Nazityskland, som nådde enorma proportioner och ledde till Förintelsen, trots att andelen judar i Tyskland 1933 enbart uppgick till några bråkdels procent av befolkningen.
Myt 2: De som röstar på rasistiska partier kan inte kategoriseras som rasister. Oftast handlar det om proteströster eller osäkerhet i tider av ekonomisk kris.
Forskningen visar att de flesta som röstar på rasistiska partier gör det av samma skäl, som gäller för alla partier: väljarna uppskattar partiets politik, i detta fall specifikt rasismen. Detta enligt statsvetarna Wouter van der Brug, Meindert Fennema, Sjordje van Heerden och Sarah de Lange (Amsterdams universitet), som stödjer sig på ett flertal internationella studier.
Forskningsresultatet bekräftas i studier av SD:s väljare. Det som är utmärkande för SD-väljarna är deras intoleranta och främlingsfientliga attityder, sammanfattar professor Peter Hedström och fil.dr. Tim Müller en vetenskaplig studie av SD-väljarna från valet 2014 (Right-wing populism and social distance towards Muslims in Sweden – Results from a nation-wide vignette study).
Ändå tillskrivs de som röstar exempelvis på SD andra förklaringar angående sitt politiska beteende. Exempelvis att de är manlig arbetarklass med låg utbildning som tillhör modernitetens förlorare. Tanken är inte helt utan stöd, det existerar en överrepresentation av sådana män bland de som röstar på rasistpartier. Men denna är ytterst liten (mindre än tio procent).
En annan tanke är att de som röstar på rasistpartier är proteströstare, de vill mest röra om i grytan och chocka befintliga politiska samhällseliter. Detta stämmer så pass att de som röstar rasistiskt ofta har mycket lågt förtroende för det politiska systemet. Men det behöver inte betyda att de aktuella väljarna inte vet vad de röstar på. Tvärtom, visar forskning.
Myt 3: Sverige var fram till nyligen ett etniskt homogent land. Den senaste tidens invandrare innebär något helt nytt och mångkulturellt som svenskarna har svårt att hantera. Detta måste vi våga börja debattera.
Det som utmärker Sverige sedan decennier tillbaka är motsatsen. Redan under andra världskriget blev Sverige ett flyktingmottagarland av enorma proportioner, samtidigt som våra grannländer tvärtom producerade flyktingar. Denna skillnad kvarstod till stora delar under efterkrigstiden, då Sverige tog emot stora mängder flyktingar, invandrare och arbetskraft från stora delar av världen. Detta särskilde Sverige från många andra europeiska länder, som fortsatt erfor att den egna befolkningen flyttade utomlands (inte sällan till Sverige).
Detta beskrivs i forskningsantologin Reaching a State of Hope: Refugees, immigrants and the Swedish welfare state, 1930–2000, redigerad av historikerna Mikael Byström och Pär Frohnert.
Genomgående har motståndet hävdat att just den dåvarande aktuella vågen av invandring var helt ny, jämfört med tidigare mottagning. Detta eftersom invandrare generellt – efter en besvärlig inledande tid – funnit sig tillrätta i det svenska samhället. Då tvingas motståndet hävda att de nya invandrarna är något fundamentalt annorlunda, än de tidigare.
I dag hävdas ofta att flyktingar från mellanöstern kommer att ta med sig sin konflikt till Sverige, ett argument som även hördes då människor från före detta Jugoslavien tog sig till Sverige under tidigt 1990-tal. Det skulle inbördeskrig på svensk mark mellan kroater, serber och bosnier. Så blev emellertid inte fallet.
Myt 4: Sveriges misslyckade integrationspolitik.
Ofta upprepas frasen Sveriges misslyckade integrationspolitik som en vedertagen sanning. Men under sommaren presenterades en internationell studie (Migrant Integration Policy Index) som visar på raka motsatsen.
Enligt denna studie är Sverige överlägset bäst i Europa på integrationspolitik, vilket inte borde överraska, eftersom Sverige har decennier av erfarenhet. Enligt undersökningen ligger Sverige i topp inom nästan alla statistiskt jämförda områden, däribland diskriminering, arbetsmarknad och familjeåterförening.
Myt 5: Sverige har blivit ett rasistiskt land.
I juli kom EU:s senaste statistiska genomgång av medlemsländerna vilken visar att Sverige skiljer sig markant från övriga EU i synen på utomeuropeisk invandring. Generellt uppskattar 34 procent av EU:s befolkning utomeuropeisk invandring, medan 56 procent är negativa. Därefter nämner rapporten specifikt Sverige:
"Sweden stands out as being the only country where a large majority of the population take a positive view of the immigration of people from outside the EU (66% for the total ‘positive’ vs. 31%)."
Statistiken förklarar varför debatten är så polariserad i Sverige, till skillnad från exempelvis våra grannländer, där det råder en betydligt mer negativ syn på invandrare. I Sverige är den antirasistiska demokratiska ideologin fortfarande ytterst levande, stridbar och folkligt förankrad.
Statistiken är också en möjlig förklaring till att det svenska rasistpartiet är betydligt mer radikalt än sina nordiska systerpartier, vilka utgörs av högerpopulistiska rörelser med grund ideologisk underbyggnad. SD däremot är ett parti sprunget ur den mörkaste svenska svartbruna historien och som – enligt en studie gjord av undertecknad – fortfarande utmärks av fascistisk ideologi. I Sverige är det helt enkelt betydligt mer radikaliserat att rösta rasistiskt, än i Europa generellt.
Den starka folkliga förankringen i demokrati och antirasism innebär dock inte att vi är säkra inför framtida SD-valframgångar. Siffran 31 procent negativa till utomeuropeisk invandring antyder en stor potential för SD att växa. Partiet har redan brutit sig bortom det generella glastaket för rasistiska partier, som normalt ligger på cirka 15 procent av valmanskåren.
Rasism är politik. Och som all politik kan den övertyga människor även utanför kretsen av redan övertygade. Adolf Hitler nådde inte makten via sitt judehat, utan genom att 1931–1933 fokusera på andra frågor, inte minst sociala. Framför allt var han 1933 en fullt lagligt och parlamentariskt tillsatt regeringschef i en västerländsk parlamentarisk demokrati. Det gjorde honom emellertid inte till demokrat. Däri ligger historiens viktigaste lärdom.
Slutsatser:
Ovanstående baseras på vetenskap, vilket därmed innebär att uppfattningarna inte står oemotsagda eller utgör sanningar. Vetenskap är inte vetenskap utan ifrågasättanden och debatt.
Ändå pekar denna forskning på viktiga och relevanta synpunkter, som förtjänar långt mer uppmärksamhet i konkurrens med de fritt utslungade åsikter, som alltför ofta utgör grund för det offentliga samtalet. Att bygga debatten på kunskap har visat sig vara ett dokumenterat fungerande sätt att motverka rasismens politiska triumf.
För det är rasismen som är det stora hotet mot vårt land, vår välfärd och vårt samhälle – inte de hanterbara utmaningar som invandringen utgör.
Henrik Arnsted
- See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2821530-henrik-arnstad-fem-myter-om-sd-och-invandringen#sthash.1rNfjjx0.dpuf
Hej, skulle vilja sätta in. Säger jag på ett Swedbank-kontor. Ett helt vanligt önskemål. Tänker jag. Men att dyka upp med kontanter och förvänta sig att min bank ska hantera dem, lika självklart som den låter mig ta ut kontanter i automaten utanför entrén, är förmätet. Jag möts av ett urskuldande leende. Tyvärr. Jag kunde ha bett om att blancolåna en miljard och fått exakt samma du-ber-om-det-omöjliga-reaktion.
Min avsikt var att banken skulle hjälpa mig att överföra ett par tusenlappar som jag fått i födelsedagspresent till mitt konto. När den vägrar … Jag blir irriterad. Men nu handlar denna ledare inte om mina vedermödor, utan om att svenska storbanker ägnar sig åt systematisk nedmontering av service som är fundamental för att miljoner människor ska ha en fungerande vardag.
När glömde de bort oss? Den frågan ställer en 76-årig kvinna från Bredaryd. Om jag är irriterad är hon redo att rasande belägra Swedbanks huvudkontor. När hon ringer mig berättar hon hur hon varit banken trogen genom livet, att den kontakt hon haft med dess lokala represen-tanter varit viktig för henne. Det är där hon har sparat. Det är där hon har betalat sina räkningar.
Men strax före årsskiftet avvecklades kontoret. Och så läser hon om 20 miljoner kronor i fallskärm till en sparkad vd, om en styrelseordförande som använt socialdemokratin som trampolin mot tunga näringslivsposter. Det hon har att säga om Anders Sundström lämpar sig inte i tryck. Men något censurerat: Han förkroppsligar det giriga som förfular en historia av sparbanksrörelse och kooperativa jordbrukskassor. Hon känner inte igen sig. Hon känner sig bortglömd. Och det är hon.
Liksom övriga 1 419 invånare i det småländska samhället. Nu ska hon ta sig till Värnamo för att uträtta bankärenden. Det tar dryga halvtimmen med bil. Om hon hade en.
Det finns många Bredaryd i Sverige. Swedbank hade, för inte ens tio år sedan, drygt 450 kontor spridda över landet, men vid halvårsskiftet i fjol hade antalet minskat till 300. Nu är det ännu färre. Att de vita fläckarna växer sig större avspeglas inte i hur banken presenterar sig. Swedbank är ”inkluderande”, ”spelar en viktig roll i de lokala samhällen där vi verkar” och ”arbetar hårt på att utveckla långa och nära relationer med våra kunder” – med ”ett omfattande kontorsnät”.
Swedbank har sällskap i denna exodus från glesbygden (och från mellanstora städer). Andra storbanker stänger sina kontor med förklaring att lönsamheten är dålig och att den digitala transformationen är att betrakta som klappad och klar. Vem behöver kontor när det finns www! Under senaste decenniet har Swedbank, Nordea och SEB totalt lagt ner drygt 250 kontor.
Uppenbart behöver det inte vara ekonomiskt dårskap att behålla – och förstärka – lokal närvaro. Handelsbanken har valt en annan väg. 2015 gjorde Sveriges radio en granskning som visade att Handelsbanken skaffat sig fler kontor och med sina 463 har lika många som Swedbank och SEB tillsammans.
Känner du själv att banken är till för dig, att den utgår från kundens behov? När de fyra slagit vinstrekord med 106 miljarder kronor. När de tänjer glappet mellan räntan för sparande och för lånande. När de högsta cheferna tjänar mer under ett år än du gör under ditt yrkesliv (2014 hade SEB:s Annika Falkengren inkomst av tjänst på drygt 30 miljoner kronor). När du själv förväntas sköta sådant som det tidigare fanns anställda som kunde bistå dig med. När kontoren stänger. När också bankomaterna försvinner (900 de senaste åren). När kontoren som är kvar vägrar hantera kontanter. Känner du att ni har en nära relation, du och banken?
Banker är inte vilka företag som helst. Deras verksamhet gör att de vävs in i våra liv. Vi blir beroende av dem, och av att de faktiskt ska garantera kontinuitet och trygghet. Idag är det inte så.
Bankerna överger sina kunder. Dels med groteska övervinster, dels rent fysiskt genom att lämna platserna där vi bor. En grupp drabbas särskilt hårt. 1920- och 30-talisterna som inte är uppkopplade. Bankerna föreställer sig en viss sorts kund och låter sedan det styra, trots att väldigt många som har gett dem förtroende har andra förutsättningar.
Bankerna kommer inte att ändra sig av egen kraft. Kanske lagstifta om ett tvång för minimal täckning vad gäller kontor? Intressant tanke. Men det saknas politisk vilja hos både regering och borgerlig opposition att tvinga privata företag att upprätthålla finansiell infrastruktur.
Däremot kan det mycket väl ske något snart i frågan om kontanthantering. Det kan regeringen vända med stöd i ett EU-direktiv som ska vara genomfört senast i september. Danmark har redan lagstiftat. Där ska alla bankkontor ta emot kontanter. Så borde det fungera här. Speciellt eftersom bankerna inte lyckats argumentera trovärdigt för motsatsen. Som när Swedbank påstår att miljön värnas om banken slipper transportera kontanter med fossila bränslen. Ja, eller så byter Swedbank till elfordon. Och slutar drömma om att vi alla ställer om till digitala flöden som kan avgiftsbeläggas.
Eller så kanske statens egen bank SSAB ska kompensera för sveket mot kunderna? Flyttar in när andra flyttar ut. Knappast realistiskt. Att på kort tid starta hundratals kontor. Det skulle dessutom bli dyrt för oss alla.
Vi som skattebetalare ska inte behöva undsätta alla de kunder som bankerna nu lämnar efter sig. Speciellt när vi ständigt förväntas vara beredda att – genom garantiprogram och stabilitetsfond – undsätta bankerna vid nästa stora kris. Ställ krav. Bredaryd, Tierp, Vä, Dalby, Lindesberg, Stöde, Tärnaby. Ja, alla de orter som bankerna lämnat eller planerar att lämna. Tvinga dem till comeback. Med full service. Annars står de ensamma framöver.
Tänker de inte på oss, tänker vi inte på dem. (Ur ETC)
När akademiker och i synnerhet nationalekonomer gör bort sig kapitalt blir jag alltid extra upplivad. Men ibland är det i de verkliga småsakerna som pinsamheterna avslöjar sig som allra klarast. I morse kunde man således höra ekonomen Lars Calmfors efterlysa lågbetalda ingångsjobb för att nyanlända snabbt ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Det pågår en enorm offensiv i dessa dagar från arbetsgivare och borgerliga partier för att sänka de lägsta lönerna. Calmfors företräder Arbetsmarknadsekonomiska rådet, som finansieras av näringslivet. Men när han i radions P1 Morgon fick frågan om vilka jobb han tänkte sig kom den blunder som säkert många missade.
Han talade om sina besök på varuhuset Clas Ohlson och hur svårt det är att hitta någon där att fråga när man letar efter en vara. Där borde väl de berömda enkla jobben kunna skapas? Ett par nyanlända som med ett serviceleende vigt rör sig mellan hyllorna? Men i det ögonblicket klev den akademiske nationalekonomen fram, som uppenbarligen vet noll om det praktiska livets svårigheter. Jag skulle tro att ett jobb på Clas Ohlson är ett av de svårare jobb som finns på arbetsmarknaden. I de ändlösa hyllorna på detta utmärkta varuhus gömmer sig inte bara myriader av små prylar, utan också det svenska språkets allra mest förborgade hemligheter. Gå in på varuhuset och fråga efter vilken spik du behöver när du ska bygga om en veranda och du står mitt i ett myller av alternativ. Och när du vill köpa en skruvdragare – vad är det för laddtid på den? Ställbart vridmoment? Borrkapacitet? Behöver du också en bitsats? Och vad är det för tång du egentligen behöver – en kabelskalare? En böjd radiotång? En tångnyckel?
När jag nu sitter och bläddrar i Clas Ohlsons katalog inser jag att där ryms en av vår tids mest avancerade, språkexperimentella diktsamlingar. Att läsa denna katalog, att överblicka den, att snabbt kunna svara på frågor om det som står där – och ofta även att uttala orden – torde vara ett av de minst enkla jobb som finns på svensk arbetsmarknad. Nu talar jag möjligen lite som en kränkt medlem i Klubb Clas. Men det går djupare än så: det vi tror är enkla jobb är det sällan. Och det som nationalekonomer tror är enkla jobb är det ännu mer sällan. Att kasta in en nyanländ flykting med svaga kunskaper i svenska språket som vägvisare i Clas Ohlsons varudjungel är bland de sämsta arbetsmarknadsåtgärder man kan tänka sig. Den praktiska världen uppenbarar alltid hur goda ens språkkunskaper är. När jag pluggade franska i Frankrike var jag en gång tvungen att samtala med en rörmokare om en trasig vattenledning. Jag trodde jag kunde en del franska. Det kunde jag inte. Samtalet blev en tragisk sketch.
Ytterligare ett belysande yttrande, ett slags freudianskt-borgerlig felsägning, slapp ur Calmfors denna morgon. Det var när han menade att han med låglönejobb tänkte på ”jobb som fanns förr i tiden.” Yttrandet är centralt. Jag tror att det finns ett slags fanstomsmärtor djupt inne i borgerligheten över förlusten av den talrika tjänarklass som en gång existerade i Sverige. Det är den som så många vill återskapa med RUT-bidrag och sänkta ingångslöner. En högavlönad akademiker ska väl inte behöva stå hjälplös på Clas Ohlson? Han ska omsvärmas av uppassare – särskilt när det kan legitimeras med den stora mängden nyanländas behov?
Men sådana enkla tjänarjobb kommer inte att ha någon plats i ett modernt, postindustriellt samhälle. De sänker produktiviteten och de ökar ojämlikheten.
'
Sänkta löner botar inte. Sänkta löner är en del av den sjukdom som orsakar segregation. Och när förslag dessutom läggs om ett slags etniska jobb kan vi vara säkra på att det kommer att göda rasismen. Jag tycker det är mycket märkligt att Stefan Löfven inte på allvar skäller ut alla dessa lobbyister som nu kräver att de lågavlönade ska ta smällen för det stora flyktingmottagandet. Jag hoppas att det inte är så att Miljöpartiet, som slits sönder av migrationsfrågan, är på väg att anamma samma låglönelinje som borgerligheten?
Så vad bör göras? Resurser behöver omfördelas från de översta inkomstskikten till massiva utbildningssatsningar för att lyfta de nyanlända som saknar utbildning och för att fixa snabbspår för dem som har utbildning in på arbetsmarknaden. Den offentliga sektorn behöver långt fler anställda och med den rätta kombinationen av utbildning och avtalsenlig lön är vården och omsorgen en utmärkt plats att hitta in i det svenska samhället och samtidigt göra nytta. Inte minst skulle det nu behövas en stor drive för att inleda en generell arbetstidsförkortning så att fler kan dela på de jobb som behövs.
Det finns ingen enda, enkel lösning på integrationsfrågan. Högern har fel förslag, ja, men vänstern har väldigt ofta önsketänkt inför dessa frågor. Så mycket är i alla fall klart att det är bättre att Lars Calmfors irrar runt på Clas Ohlson i alla sina dagar än att hans förslag genomförs.
// Göran Grejder ETC
Sålde min bil och bävade inför att behöva åka kollektivt! Kom ihåg hur det var för 40 år sedan när jag senast åkte kollektivt i någon större omfattning. Då gick bussarna med ca 30 min mellanrum och missade man en fick man vänta i evigheter.
Döm om min förvåning när jag nu åkt buss/spårvagn i 3 veckor hur jävla bra kollektivsystemet fungerar! Visst det tar lite längre tid än att köra bil - men under tiden man åker kan man läsa, kolla Facebook, fundera och skriva inlägg som detta, etc. För mig har det också varit avstressande jämfört med att köra bil och dessutom mycket billigare! Tror jag aldrig fått vänta mer än 3-4 min innan min buss/spårvagn kommer!
Ytterligare ett bevis på vilken sned bild pressen ger oss om verkligheten där det låter som ingenting fungerar i kollektivtrafiken!
Sålde min bil och bävade inför att behöva åka kollektivt! Kom ihåg hur det var för 40 år sedan när jag senast åkte kollektivt i någon större omfattning. Då gick bussarna med ca 30 min mellanrum och missade man en fick man vänta i evigheter.
Döm om min förvåning när jag nu åkt buss/spårvagn i 3 veckor hur jävla bra kollektivsystemet fungerar! Visst det tar lite längre tid än att köra bil - men under tiden man åker kan man läsa, kolla Facebook, fundera och skriva inlägg som detta, etc. För mig har det också varit avstressande jämfört med att köra bil och dessutom mycket billigare! Tror jag aldrig fått vänta mer än 3-4 min innan min buss/spårvagn kommer!
Ytterligare ett bevis på vilken sned bild pressen ger oss om verkligheten där det låter som ingenting fungerar i kollektivtrafiken!
Samma falska verklighet ger media om tex.att det är livsfarligt att gå utanför dörren för då blir man med STOR sannolikhet nedslagen, rånad och/eller t.o.m. våldtagen och inte osannolikt av en flykting som ju begår mindre än 1 % av brotten i Sverige. Känner till äldre som absolut inte vågar ut när det är mörkt. Själva har dom inte råkat illa ut men man läser ju tidningarna där verkligheten beskrivs!
Samma inom sjukvården! Så fort en stackare olyckligtvis blivit felbehandlad blir det stora rubriker i press-radio-TV. Visst kan det ta lite tid att få träffa en läkare och bli opererad vid behov. Men alla vi kan väl inte begära att få omedelbar vård direkt. Och att unvika minsta lilla fel är ganska omöjligt.
Likadant beskrivning i pressen om äldrevården.
Sverige är ett fantastiskt land att bo! Kanske inte lika bra och jämlikt som på folkhemmets tid på på 1960-90-talets tid då Sverige tillhörde världens 3 rikaste länder per capita men ändå fantastiskt bra.
Varför leta då media upp enstaka fel och brister inom respektive områden och ge en falsk verklighetsbild? Uppenbarligen är det tydligen det som säljer lösnummer. Men vem gynnar det och är det VERKLIGEN det vi vill läsa om som tidningsredaktionerna hävdar?
