I Burma håller fanatiska buddister en miljon muslimer, Rohingya, i apartheidliknande gisslan. De har förnekats medborgarskap och rättigheter sedan 1970-talet. De utsätts för tvångsarbete och tillåts inte röra sig fritt. De tre senaste åren har 120 000 rohingyer flytt från det land som vi nyss firade för att den öppnat upp sig för reformer.

I januari i år mördade hinduiska fanatiker i östra delen av Indien tre muslimer genom att bränna upp dem. Sekteristiskt våld har pågått här sedan Indiens delning 1947 och flera massakrer har genomförts på främst den muslimska minoriteten.

Det är vidrigt att skriva den här artikeln. Religion mot religion. Men jag vet inte hur jag annars ska kunna nå fram i det rasistiska samhällsbruset: Våld är inte inpräntat i islam eller i någon annan religion! Det handlar om makt, resurser, rasism som finns överallt. I dessa tider där svart ställs mot vit, det partikulära vinner över det universella och invandrare har blivit ett ord som döljer människan, är det nästan revolutionärt att utbrista: vi är alla människor!

De sekulära är inte mycket bättre. Två år har passerat sedan militärstyret i Egypten mördade 1 000 demonstranter från Muslimska brödraskapet i Rabaa. Västvärldens krig i Afghanistan och Irak drevs med många sekulära argument. Demokrati sa ni. Resultatet blev minst en miljon dödade och fröet till IS började gro.

Idag framställs Mellanöstern som en religiös krutdurk. Men under den större delen av 1900-talet var det faktiskt socialism som utmärkte Mellanöstern, inte jihadism.

Kvinnorna levde ofta som sina europeiska systrar. Läs till exempel Maxime Rodinsons Marxism and the Muslim world. Det gick inte alltid så bra (precis som i Europa). Ofta tog nationalismen över eftersom kampen mot västerländsk imperialism tvingade dem till det och klasskriget fick vänta. Men att sekulära socialistiska rörelser nyligen dominerade i muslimska länder, visar att islam och reformism, sekularism och mänskliga rättigheter är lika möjliga kombinationer som kristna diton. Fortfarande finns sekularismen där, om en vill se. Den 7 augusti samlades över 100 000 demonstranter på Bagdads gator för sekularism och mot korruption. I Malmö demonstrerade Vänsterpartiet i fredags den 21 med ett hundratal irakier för ett sekulärt fredligt Irak. Dessa krafter behöver vårt stöd!

Istället skriker liberalerna att feminister inte agerar mot IS. Ni tycks ha fiskminne. Det var ju faktiskt ni som kritiserade Margot Wallströms brytning av handelsavtalet med Saudiarabien.

Vet ni inte eller ignorerar ni att Saudiarabien och IS är två sidor av samma mynt av bestialiskt, patriarkalt och medeltida våld? Att finansiellt stöd går mellan de två? Dagens ETC samlade in 15 000 underskrifter av feminister till stöd för Wallström och feministisk internationell politik för världens mest utsatta kvinnor. Men ni skrek halsarna hesa, tillsammans med ert näringsliv, för att rädda avtalet och pengarna.

Feministiskt Perspektiv har skrivit massor om IS-övergrepp, vänstern och feministerna har knappt pratat om något annat denna vår än kurdernas kamp i Kobane och kvinnliga peshmerga-soldater. Visste ni att feminister i organisationen Allt åt Alla bland annat samlar in pengar för att bygga en vårdcentral och till andra projekt i Kobane för att stötta kampen mot IS? Genom att ta ställning och engagera oss för Syrien har många av oss feminister tagit ställning mot både IS och Assadregimen, där den senare ”sekulära” regimen faktiskt varit sjukt mycket brutalare. I juli till exempel stod IS för 8 procent av mördandet  i Syrien, Assadregimen för 80 procent (se Syrian Network for Human Rights).

Antingen kan en välja att presentera hela den komplicerade verkligheten där både IS och muslimsk sekularism finns. Eller så kan en fortsätta cykloppolitiken och hjälpa SD att bli ännu större.

Robotar och datorer tar över allt mer produktion och tjänster. Jobb försvinner. Miljöförstöring och klimatpåverkan skenar. Några få blir rikare, många blir fattigare. Vårt socialförsäkringssystem är gjort för gårdagens verklighet, fast anställning med lön som går att leva på. Fler och fler faller ur eller kommer aldrig in i det – långtidsarbetslösa, utförsäkrade, timanställda, moderna daglönare som kanske, kanske inte rings in till jobb.

Gemensamt för alla i det så kallade prekariatet, är brist på kontroll över livet. Ingen går säker. Politiska och strukturella problem framställs ofta på ett bedrägligt och farligt sätt som personliga vilket riskerar att normalisera och institutionalisera förakt mot svaghet. Ribban för att accepteras som fullvärdig höjs medan de drabbade skuldbeläggs och pressas hårdare. Vad hjälper ”anställningsbarhet” och ”utvecklingsmoral” när det saknas jobb? Och det är bakvänt och ohållbart att ”skapa jobb” till varje pris, oavsett innehåll. Arbetslinjen har urartat.

Teknikutveckling frigör tid och kraft så vi kan ställa om samhället till att bli mer solidariskt och mindre miljöbelastande. Genom en väl utformad arbetstidsförkortning kan vi dela rättvist på arbete som ändå behöver göras, fri tid och konsumtion som ryms inom naturens ramar och minska såväl arbetslöshet, övertidsstress som miljöbelastning. Det är bra men räcker inte. Nu krävs även helt nya grepp. Basinkomst (medborgarlön) är ett sådant. Den ska garantera alla en inkomst som går att leva på och betalas ut utan villkor, övervakning eller kontroller.

Martin Luther King Jr:s analys är lika aktuell idag som 1967; det är mer effektivt att avskaffa fattigdomen än att försöka åtgärda dess följdproblem. Och det mest effektiva sättet är det enklaste; att se till att folk får pengar att röra sig med genom att införa basinkomst. För att den ska gå att leva på och inte bli en fattigdomsfälla föreslår King att nivån kopplas till medianinkomsten och räknas upp i takt med att denna stiger.

När människor befrias från överlevnadsångest blir även samhället tryggare. Alla får möjlighet att utvecklas, pröva en företagsidé, arbeta ideellt, ägna sig åt kultur och föreningsliv, leva mer miljövänligt – ”olönsamma” verksamheter men oumbärliga för en levande demokrati och ett gott samhälle, istället för att ”sysselsättas” med meningslösheter. När alla, inte bara de som har det gott ställt och en stark ställning på arbetsmarknaden, får makt att säga nej till meningslösa eller rentav skadliga eller underbetalda jobb, får vi äntligen en välbehövlig press uppåt på arbetsvillkor. Makten förskjuts från de stora strukturerna till de enskilda individerna. Det är inte konstigt att tanken möter starkt motstånd från makteliten.

En vacker vision? Mer än så! I olika länder har det visat sig att basinkomst fungerar. Människor tar ansvar när de får frihet. Individens värdighet ”blomstrar”, som King uttryckte det. Försök i fattiga indiska byar har gett goda resultat, särskilt för kvinnorna som investerat i sådant som husdjur, symaskiner och utbildning. Folk slutade inte jobba i de amerikanska småstäder där man fick basinkomst i försök på 1970-talet, men de fick tid att hitta jobb de verkligen passade för. Skilsmässorna ökade, när kvinnor fick makt att lämna destruktiva relationer. Brasilien inför basinkomst stegvis. En stor del av befolkningen får redan ett stöd till fattiga barnfamiljer som villkoras med skolplikt. Flera holländska städer, den franska regionen Aquitaine och Finland är några av dem som nu planerar eller har beslutat om pilotprojekt eller utredningar.

Även i Sverige ökar intresset. Nu senast beslutade Miljöpartiets högsta beslutande organ, kongressen, att partiet ska verka för en statlig utredning om basinkomst. En viktig fråga att undersöka är finansiering. Mindre behov av andra socialförsäkringar och avskaffad kontrollapparat samt högre beskattning av utvinning av naturresurser, höga löner, stora förmögenheter samt finanssektorn är några möjligheter. Det handlar om politisk vilja att prioritera allas rätt till ekonomisk trygghet och frihet före ett fåtals privilegier.

De som idag reflexmässigt avvisar basinkomst, är svaret skyldiga.

Ja, jag hävdar att demokrati faktiskt är ett egenvärde, något som är viktigt och gott i sig och som inte kan förhandlas bort. Det stora problemet idag i alla maktbyggen är att de strävar åt andra hållet. Emot demokratin.

Det tydligaste exemplet ser vi just nu i Europa. Det är odemokratiska krafter som tvångsstyr Grekland, det är tysk politisk dominans kombinerat med ett tyskdominerat banksystem (ECB) som tvingar på ett annat land en politik de röstat emot. Det här är ingen liten sak som kan gömmas bakom svammel om ”stödpaket till Grekland”.

Det är maktfullkomlig utpressning (när ECB stängde Greklands banker i somras är det jämförbart med att Riksbanken skulle stänga alla banker i Skåne och sedan skylla paniken på att regionen inte ”tagit sitt ansvar”). När en demokratiskt vald regering tvingas av utomstående att gå emot det folk och den politik man röstat på vinner naturligtvis segraren en kort Pyrrhusseger, men den stora förloraren är demokratin som sådan. När borgerliga ledare vill stoppa en annan ekonomisk politik för södra Europa är det demokratiskt om det sker i öppen valkamp, men odemokratiskt när det sker som idag, med utpressning.

Okej, extrema högerekonomer har alltid tyckt att detta med demokrati är något man bör försöka undvika med ”oberoende experter” som utförare av alla tunga ekonomiska beslut istället.

Detta är kärnan i borgerlighetens opålitlighet när det gäller demokrati, och liberalers och konservativas pinsamma akilleshäl: tanken att ekonomin ska stå över folkliga demokratiska beslut. Att det finns ”en enda väg” att gå, och att det är precis samma väg som de som äger finanskapitalet och styr finanssystemen föreslår. Allt annat är ”orealistiskt”.

Jag är inte orolig över Greklands folks demokratiska kraft, jag tror att man reser sig ur förnedringen och jag tror även att Syriza, ett av världens mest demokratiska partier med öppna organiserade tendenser och möjlighet att diskutera annat än partiledningens åsikt, kommer att överleva i en eller flera kroppar.

Men jag är djupt oroad över Europas demokratiska utveckling där ett land dominerar så kraftigt (Tyskland) och där socialdemokrati och vänster har så svårt att formulera en annan politik för EU överhuvudtaget.

Idag styrs Europa av en höger som ser som sin främsta uppgift att minska offentlig sektor och öka privata vinster. Det är deras mål, en fortsatt nyliberalism. De är rätt desperata faktiskt.

Men hur lyder svaret?

Handen på hjärtat. Har du någonsin hört en socialdemokratisk vision om Europa? Eller har du liksom jag bara hört berättelser om hur ”svensk konkurrenskraft” ska stärkas? Och har du någonsin hört en vänsterberättelse om hur detta EU ska förändras istället för en surmulen önskan om att ”unionen inte borde finnas”. Eller att ­eurovalutan inte borde finnas, vilket man naturligtvis kan tycka, men nu finns den, och den styr EU:s ekonomiska vardag.

Högerns demokratiska opålitlighet via EU kan fortsätta därför att den inte utmanas.

Går det att skapa ett annat EU? Kan euron användas till en annan politik? Kan nationer vara självständiga och samtidigt påtvingas gemensamma regler och krav? Kan människor acceptera en politik som gör vardagen ekonomiskt lite sämre för de som har det bra och lite bättre för de som har det svårt?

Javisst. Lösningen heter demokrati.

Demokratisk styrning av makt – nationell, federal, ekonomisk och juridisk. Demokratisk makt tvingar fram politiska diskussioner och linjer, det ”orealistiska” blir plötsligt realistiskt om tillräckligt många vill det. Demokratisk styrning av en centralbank, med en grundpolitik framröstad i allmänna val, ger naturligtvis en helt annan legitimitet åt det som sedan sker.

I motsats till alla de som inte tror på medborgarnas politiska insikter är jag själv övertygad om att en beslutande folkomröstning om hur Europa ska ta hand om flyktingströmmar kommer rensa bort rasismen mycket snabbare än något annat.

Vill vi se stora offentliga investeringar för jobb i Europa kan bara demokratiska val tvinga igenom det (vilket vår ekonomiska elit kommer förlora på – det är därför de är emot).

Det hände en rätt unik sak i somras. Greklands folk folkomröstade om en ekonomisk inriktning som gick på tvärs. 61 procent röstade mot åtstramning. De som tror att detta inte var den enda anledningen till att Tyskland, ECB och IMF i raseri gjorde allt för att först skrämma folket och sedan blankt vägrade ens diskutera valresultatet som ett argument, är naiva i sin syn på vad makt är.

Det är demokratin i folkomröstningen som gjorde eurogruppen galen. Det är demokrati som är det verkliga hotet mot deras makt.

Jag tyckte själv jag lärde mig något viktigt där. Demokrati är vårt allra viktigaste argument och det är bara ur demokratiska krav som verkligt motstånd kan födas.

Jag tror det håller på att födas en ny vänster i Europa. Utanför de små vänsterpartierna och utanför den förtvinande och nedskärningsadministrerande socialdemokratin.

Jag ska själv försöka återkomma några gånger till temat ur ekonomisk, klimat­politisk och socialpolitisk vinkel. Vad betyder ett annat banksystem? Vad är problemet med medborgarlön? När tar jobben slut för Stefan Löfven?

Nästa vecka några tankar om Thomas Pikettys nya bok Kan vi rädda Europa?.

Det blir en fin höst.

Ska vi rösta om det?