Fortsättning på Moderaternas historia....
här kommer fortsättningen.....
När Moderaterna till slut fick makten i 8 år, tillsammans med sina borgliga kompisar, efter att bl.a. ha kallat sig de nya ”arbetarpartiet” lyckades man lura skjortan av oss dumma svenskar och snabbt förstöra vårt gemensamma solidariska folkhem i Sverige. Detta genom att ta bort 100-talsmiljarder från vår gemensamma statliga kassa och ge skattelättnader till de som redan hade tillräckligt med pengar.
Detta berövade svenska folket nödvändiga pengar för att ge ALLA bra skolgång, sjukvård, äldrevård............. Nu har det därför som brev på posten dykt upp privata alternativ, för de som har råd. Säkert enligt planen så de rika kan gynnas mer och de mindre beställda får skylla sig själva.
Ganska lägligt har det också dykt upp invandraproblem att skylla på. Och detta trots att ekonomin bevisligen går bättre än på länge med ökad BNP prognos + 3,3 och en arbetslöshet som minskat hela året. Men det hjälper inte för nu måste alla lyssna SD som på något underligt sätt lyckats skrämma livet på ”hela Svenska folket” att det är invandrarna som kommer att förstöra folkhemmet, Man har också fått draghjälp av terrordåd ,SÄPO och hela mediadrevet. När det är dom själva (SD-Moderater och övriga borgliga partier) som själva förstört vår ”fina Sverige”. Varför är vi så djävla lättlurade.
Efter dessa 8 år med borgarna i makten har ju hela den gamla solidariska folkhemstanken gått i graven och lär nog tyvärr aldrig komma tillbaka i vårt numera alltför egoistiska samhälle.
Vi närmar oss med stormsteg det superegoistiska superkapitalistiska USA samhället och jag har nog gett upp hoppet om att man kan stoppa eländet….
...........................................
Moderaterna har aldrig stått på arbetarnas eller "vanliga" människors sida. Jag kan förstå att de välbeställda gillar utvecklingen för det gynnar ju dom. Det hemska är att SD på något djävla sätt lyckats hjärntvättat arbetarna att tro att dom står på deras sida. -
Mera bra från DN....
Det sägs att gränsen för flyktingmottagandet är
nådd. Men i relation till vad?
Vi har blivit rikare. Igen. I historiskt snabb takt också – 3,9 procent i tillväxt jämfört med tredje kvartalet förra året vilket även per capita torde vara rejält. Så härligt, tänkte jag när Nordeas chefsekonom sa att vi sannolikt har ytterligare några ”starka kvartal” framför oss (DN 30/11). Nu ska här konsumeras!
Fast nej, så tänkte jag alls inte. Dels är det ju inte säkert att jag får ta del av tillskottet. Dels gör det mig detsamma. Jag tror det var när månadslönen översteg 30. 000 kronor som jag upptäckte ett nytt mönster hos mig själv: jag tittade inte längre på priserna när jag handlade mat.
Från att ha tvekat och räknat på jämförelsepris med korgen i hand slängde jag blint ner det ena efter det andra. Om det såg dyrt ut var bara bra, då ”unnade” jag mig nämligen. Sedan dess har läget förblivit oförändrat. Jag tjänar mer än vad jag kan göra av med. Och det gör antagligen också den övriga fjärdedel av 33-åringar som tjänar mer än 30. 000.
Liksom finanskrisen 2008 fungerade som universell förklaring till varför Alliansregeringen misslyckats med olika ambitioner kan vi vara säkra på att flyktingkrisen kommer att fylla samma ursäktande funktion när sittande regering bedriver högerpolitik. Det skulle inte behöva vara så. Man skulle lika gärna kunna föreställa sig att nuvarande situation tas som intäkt för att föra en offensiv omfördelningspolitik där vi som lever i besinningslöst överflöd tvingas dela med oss.
Något sådant opinionstryck finns emellertid inte. I stället verkar ännu lägre lägstalöner, urholkning av arbetsrätten och än brutalare krav på jobb för uppehållstillstånd och anhöriginvandring vara framtidens melodi.
60 miljarder uppskattar Migrationsverket att flyktingmottagandet kommer att kosta nästa år. Det senaste årets tillväxt motsvarar omkring 150 miljarder. Låt oss tala mer om kostnader framöver. Och om tillgångar.
Hur uttjatad den än kan tyckas vara blir därför julhandeln en så viktig symbol för vår tid. Julhandeln har alltid varit en alienationens högtid, ett diagnostiskt test på hur väl den socialt avskurne individen förmår engagera sig i allsköns konsumtionsexcesser med Jesu kärleksbud ringande i öronen. Ju större elände i världen, desto mer avslöjande blir testet. I år har vi ett samhälleligt moralexperiment av Milgram-proportioner framför oss. Förra året slog julhandeln rekord med 70 miljarder i omsättning och nu förutspår Svensk Handel som vanligt att nytt rekord kommer att slås.
Viktigt är dock att inte skämmas. Vad varje liberal ledarskribent kommer lära oss är ju att införskaffandet av råsaftscentrifuger och robotdammsugare är att betrakta som medmänskliga handlingar. Ju fler som handlar desto större blir ”kakan”, ekonomin ”får skjuts” och det bästa vi vet, fler jobb, genereras (om vi har tur). Att föreställa sig att fördelningen inte skulle behöva gå omvägen via ytterligare en omgång tv-apparater och surfplattor är naivt, för att inte säga farligt. Då hotas hela samhällsekonomin!
Om finanskrisen gav uppsving för kritisk reflektion kring kapitalismens vara eller icke-vara ser denna kris ut att bli de mörkblå tankegodsens återkomst. Misslyckandet är vänsterns. Vi har inte varit tillräckligt bra på att påtala kostnaderna för ränteavdrag (32 miljarder förra året), rut- och rotavdrag (18 miljarder, 2013) eller de 99 miljarder som Alliansregeringens jobbskatteavdrag gick på förra året. Inte heller har vi lyckats uppmuntra till reflektion kring vad en människa behöver, om medelklassen verkligen lider materiell brist eller om där finns andra behov. Framför allt har vi misslyckats med att beskriva vart rikedomarna tar vägen, att de tio rikaste procenten i Sverige äger nära 70 procent av förmögenheten och att miljardärerna blir fler och rikare och nu äger motsvarande 1.800 miljarder tillsammans (Veckans Affärer 16/11).
60 miljarder uppskattar Migrationsverket att flyktingmottagandet kommer att kosta nästa år. Det senaste årets tillväxt motsvarar omkring 150 miljarder. Låt oss tala mer om kostnader framöver. Och om tillgångar.
Nobels fredspris till Edward Snowden
Verkligen OK att dela ut Fredspris till diverse fredsfrämjande organisationer och till en den individuella personer som Desmond Tutu, Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Aung San Suu Kyi, Grameen Bank, Mohammad Yunus, Malala Yousafzai, och säkert några fler.
Men nedanstående Fredspris är jag mycket kritisk till;
1973 fick Henry Kissinger det efter att USA först hade startat kriget och bombat sönder Wietnam och sedan få fredspriset efter att ca 1 miljon bombats ihjäl.
1978 fick 2 andra krigsherrar priset. Anwar al-Sadat, Menachem Begin
1993 är helt OK att Nelson Mandela fick det. Men varför döbeln F. W. de Klerk
1994 fick 3 krigshetsare priset. Yassir Arafat, Shimon Peres, Yitzhak Rabin
2009 fick Barack Obama priset utan att ha gjort ett skit. Visst hade många inklusive mig stora förväntningar på honom. Men efter valen var han ju helt jävla bakbunden av publikanerna och fick i stort sett inte gjort ett jävla dugg på 8 år.
2012 Europeiska Unionen – vilket skämt och speciellt nu när ju det totalhavererat senaste åren. De rika länderna Tyskland, Frankrike, England, Sverige, Nederländerna, Belgien och några till starta projektet och bjuder in och hjälper på detta sätt många fattiga länder att få det bättre. Men när det ställs på sin spets och dessa länder borde hjälpa till i tex. flyktingkrisen vänder dom hela Europa ryggen. Mitt råd – kicka ut dom igen. Solidaritet gäller inte bara en väg utan båda vägarna när nationalismen frodas.
--------------------------------------------------------------------------
Mitt förslag är att i år ge Edward Snowden årets fredspris. Och förklaringen läser du i artikel nedan. Inte kan det bli sämre än de ovanstående pristagarna för oss vanliga människor i världen. Visst sämre för USA och dess allierade och deras krigsmaskineri. Men vem är priset till för. Hela världen befolkning trodde i alla fall jag i min enfald..
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapprustningen i världen har allt mer kommit att handla inte bara om vapen utan om underrättelseverksamhet. Det monstruösa övervakningssamhälle som byggts upp bakom våra ryggar underminerar demokrati och rättsstat. Det raserar tilliten till vårt gemensamma samhällsbygge och motverkar ”folkens förbrödrande”. När vi vet att vi kan vara avlyssnade vågar vi inte längre kommunicera öppenhjärtigt med varandra. Det är lika viktigt för freden att stävja detta som det var att minska eller avskaffa stående arméer på Nobels tid.
Kunskap om vad som pågår är en förutsättning för att vända den farliga utvecklingen.
Vi har därför nominerat Edward Snowden till Nobels fredspris 2014.
Vi är i gott sällskap, bland andra med den norske juridikprofessorn Terje Einarsen, som i sin tur får stöd av en rad kollegor. Einarsen utvecklar i sin motivering varför Snowden förtjänar priset. Han menar att Snowden agerat i enlighet med folkrätten och till försvar för individuella mänskliga rättigheter, som rätten till privatliv och yttrandefrihet. Detta väger tyngre än att bryta mot nationell lag genom att som Snowden offentliggöra hemligt material. Han menar vidare att Snowden inte borde kunna straffas för sina avslöjanden eller kunna bli utlämnad till USA av en stat som är medlem i Europarådet.
Nobelkommittén bör i sitt arbete vägledas av samma grundläggande principer som dess föregångare, som 1936 tilldelade tysken Carl von Ossietzky fredspriset för sina avslöjanden om olaglig tysk upprustning. Han blev för detta dömd till fängelse för landsförräderi och spionage 1931, i det Tyskland som då fortfarande var en demokrati.
Sverige har en lång tradition av öppenhet och transparens och har också genom åren stått upp för mänskliga rättigheter och erbjudit en fristad för många flyktingar. Enligt Einarsen bör Snowden betraktas som flykting enligt FN:s flyktingkonvention. Snowdens uppehållstillstånd i Ryssland löper ut vid månadsskiftet. Vi tycker att EU nu borde ta sitt ansvar och erbjuda honom asyl. Sverige bör driva på för detta. Det vore att inte bara tydligt ta ställning för en person som visat stort mod och integritet och betalat ett högt pris för detta, utan också visa att Sverige fortfarande står upp för mänskliga rättigheter, oavsett vem som kränker dem. Vi planerar vidare att besöka Snowden i Ryssland för att visa vårt moraliska stöd.
Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket, yttrade Winston Churchill när brittiska flygare på våren 1940 avvärjde Hitlers invasionsförsök. På liknande sätt skulle kunna sägas om Edward Snowden att aldrig har så många haft en enda person att tacka för så mycket. Inget mindre än grunden för rättsstat och demokrati står på spel. Att belöna honom med Nobels fredspris vore därför en viktig markering för dessa grundläggande värden.
Ännu mer "sanningar" om ekonomi
Problemet är inte teknologin utan kapitalismen
Drömmer androider om en tredagars-vecka? Professor Stephen Hawking uttalade sig nyligen på temat som uppehållit teknologer, ekonomer och sociologer världen över: huruvida den gryende robotåldern också kommer att stavas massarbetslöshet. ”Om maskiner producerar allt vi behöver” skrev Hawking i en ”Ask Me Anything”-session på sajten Reddit, ”kan alla njuta av ett liv med lyxig fritid, om den maskinskapade rikedomen delas lika – eller så kan merparten av folket hamna i fattigdom om maskinägarna framgångsrikt lyckas lobba mot omfördelning av rikedomen.”
Enligt två nya böcker, båda skrivna av Silicon Valley-entreprenörer, är automatiseringen av upp till 60 procent av alla nuvarande jobb i USA, och i förlängningen även andra länder, oundviklig. Utbildning och uppgradering, argumenterar Martin Ford i Rise of the robots, kommer inte att hjälpa oss den här gången. Det kommer helt enkelt att finnas färre jobb att dela på, när allt från bokföring till journalistik görs snabbare, billigare och mer effektivt av maskiner. Resultatet, som Jerry Kaplan instämmer i Humans need not apply, är att miljarder lämnas utblottade – om vi inte radikalt tänker om kring hur vi håller människor mätta.
Vi har sett mönstret förr. I successiva vågor av teknologisk innovation, från den industriella revolutionen till sprången av automatisering på 1950-talet, har miljontals arbetare funnit sig själva ersatta av maskiner, som aldrig skapar problem för sina ägare genom att bli sjuka eller gå ut i strejk. Den här gången, är det dock inte bara arbetarklassens jobb som är hotade. Det verkar som att Robespierre hade rätt – det är utsikten av arga arbetslösa advokater och läkare som gör att eliten får panik, eller åtminstone börjar skriva brådskande debattböcker och antyda i stora medier att omfördelning av rikedom kanske inte är en så dum idé ändå.
Det finns inte mycket att invända mot Kaplans och Fords grundläggande prognoser. Vad som än händer, så verkar det som att lagom som de flesta av oss når pensionsåldern, kommer maskiner att göra allt mer av de jobb som ingen egentligen ville göra till att börja med. Miljoner män och kvinnor kommer inte vara fast på tråkiga, repetativa och ofta nedvärderande jobb under merparten av sina liv. Det är fantastiskt. Eller, det borde vara det. Vill du verkligen ha de där jobben som de tjuvaktiga androiderna är på väg att ta ifrån dig? Vill du inte hellre skriva en symfoni, tillbringa tid med dina barn eller plocka ditt näshår? Allt annat lika, har du inte bättre saker för dig än att tillbringa större delen av ditt liv med att räkna av tid på jobbet för att ha råd med värdigheten i att inte svälta?
Allt annat är dock långt ifrån lika – och det är det som är problemet. Teknologi är inte problemet. Den enda anledningen till att automatisering av rutinmässiga, förutsägbara jobb inte är odelat positivt för samhället, är att majoriteten av mänskligheten är beroende av rutinmässiga, förutsägbara jobb och de löner det ger dem. När protesterande textilarbetare slog sönder vävmaskinerna på 1700-talet, var det inte för att de älskade att jobba tolv timmar om dagen i en farlig och smutsig arbetsmiljö. De gjorde det för att valet stod mellan slavarbete och svält. Tvåhundra år efter ludditernas uppror, vill de flesta av oss inte jobba åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan i 40 år om vi kunde välja – men nödvändigheten att tjäna in en lön ger oss inget annat alternativ. Avancerad automatisering borde faktiskt sedan en tid tillbaka ha gjort det onödigt för någon av oss att jobba mer än en handfull timmar i veckan, vilket förutsågs för generationer sedan av tänkare som John Maynard Keynes – men på något sätt arbetare många av oss längre dagar till lägre löner än våra morföräldrar.
Problemet är inte teknologi. Problemet är kapitalism. Problemet är att för att sälja på sju miljarder människor nödvändigheten av globalisering, har vi skapat ett moraliskt universum där människor som inte arbetar för att skapa profit betraktas som mindre mänskliga och används som reservarbetskraft för att pressa ner lönekostnaderna. Det spelar ingen roll om du är en ensamstående förälder, arbetslös krigsveteran eller obetald praktikant – den sena kapitalismens logik garanterar ingen rätt till liv om du inte skapar pengar åt någon annan. Om vårt ekonomiska system definierar grunden för människovärde som kapaciteten att göra slitigt arbete för någon annans vinning är frågan som science fiction-författare funderat över i ett århundrade löst: inte bara är robotar mänskliga, de är mer mänskliga än vi är.
Automatiseringskrisen behöver inte alls vara en kris – men de enklaste lösningarna är för radikala för att lyftas av någon annan än en Silicon Valley-entreprenör, en jobbtitel som har samma auktoritet som ”Ärkebiskopen av Canterbury”, i den moderna ekonomins moraliska logik. Martin Ford är varken ekonom eller politisk teoretiker, men jag föreställer mig att när han säger att ”en fundamental omstrukturering av våra ekonomiska regler krävs” för att rädda oss alla från arméerna av robot-svartfötter, så kommer mäktiga personer att lyssna. Kaplans och Fords böcker föreslår samma lösning, och det är en lösning som socialister har föreslagit i generationer: en universell basinkomst. Det här är inte en ny idé. Förkämpar för social rättvisa har länge föreslagit basinkomst för att lösa de sociala sjukdomar, från droghandel till ojämställhet, som orsakas av det faktum att vi alla måste lönearbete. Kaplan och Ford menar dock att det finns en ännu viktigare anledning att överväga det – för att det kan vara det enda sättet att rädda kapitalismen från sig själv.
Logiken håller: om ingen har råd att köpa de varor och tjänster som robotarna producerar kommer de globala marknaderna att kollapsa. Världskapitalismen är inte hållbar enbart på lyxkonsumtion, menar Ford. Det visar sig att det enda sättet att rädda systemen mycket väl kan vara massiv omfördelning av rikedomar och total omorganisation av lönesystemet.
En "sanning" som krossas igen
SD snackar om samhällets sammanbrott och får med sig alltför lätt de andra borgerliga partierna och nu får de flesta andra partierna att hänga på för att inte tappa för mycket röster.
Extra starkt och hoppingivande att det finns några vettiga människor som inte bara går press, medias och kommersialismen intresse. Tack DN och Peter Wolodarski - stå på ER...
Peter Wolodarski:
Vad sa du, går Sverige bra?
Det kan inte stämma....
Mitt i flyktingkrisen noterar den svenska ekonomin mycket goda tillväxtsiffror. Det finns resurser för att hantera stora samhällsutmaningar.
En nyhet är först en nyhet när någon har berättat om den. Om jag påstår att svensk ekonomi just nu utvecklas starkt skulle många förmodligen bli förvånade. En del kanske till och med skulle hävda att jag läst fel i statistiken, medvetet eller omedvetet. Det är väl kris i vårt land? De orden upprepas ju varje dag i flyktingmottagandets Sverige. En ledarskribent på Svenska Dagbladet har gått så långt som att varna för ”nationens undergång”.
I veckan presenterade Statistiska centralbyrån nationalräkenskaperna för tredje kvartalet. Det blev inga förstasidesrubriker kring SCB:s uppgifter, vare sig i Dagens Nyheter eller i Svenska Dagbladet.
Det borde det ha blivit. Svensk ekonomi visar sig nämligen från sin starkaste sida just nu. Jämfört med tredje kvartalet 2014 steg BNP med 3,9 procent, en siffra som överträffade prognosmakarnas förväntningar. Det är historiskt höga nivåer. Någon nationell undergång är för närvarande inte i sikte. Som jämförelse var motsvarande BNP-siffra i vårt grannland Finland –0,2 procent; på andra sidan Östersjön sjunker alltså ekonomin.
Jag twittrade i veckan om de svenska BNP-siffrorna med orden ”i inrikespolitiken råder kris, men i ekonomin är det fest” – något som också avspeglar sig i Stockholmsbörsens goda utveckling de senaste månaderna.
Genast kom en skur av ifrågasättanden. Siffran kan inte stämma, den måste vara manipulerad, den är missvisande. Ungefär så lät det.
Det var som att debattörernas egen bild av verkligheten inte tålde att konfronteras med torra fakta från Statistiska centralbyrån. Har man bestämt sig för att det är kris, så är det.
Om någon sagt att den svenska ekonomin skulle växa med drygt 50 procent under de kommande två decennierna skulle personen ha avfärdats som verklighetsfrånvänd.
Den som läser SCB:s utförligare beskrivning av BNP-statistiken ser att uppgången är bred och omfattar såväl konsumtion och investeringar som export. Hushållens disponibla inkomster har ökat med hela 3,5 procent jämfört med 2014, rensat för inflation.
Arbetsmarknaden då? Också där ser det oväntat bra ut. I den senaste arbetskraftsundersökningen ökade sysselsättningen i oktober med 81 000 personer jämfört med året innan. Även andelen sysselsatta steg. Samtidigt sjönk arbetslösheten med 0,8 procentenheter till 6,7 procent.
När jag hänvisade till SCB:s statistikredovisning, som sett likadan ut i många år, kom nästa motargument.
Det är, påstod flera personer, inte relevant att tala om BNP-tillväxt. Vi måste sätta det måttet i relation till antalet människor i befolkningen, det vill säga BNP per capita.
Underförstått: när man tar hänsyn till den stora invandringen hamnar krisen i blixtbelysning.
I veckan bad jag SCB att ta fram BNP per capita-statistik för den svenska ekonomin. När befolkningen växer snabbt kan det ju skapa en klyfta mellan de två måtten, i alla fall kortsiktigt.
Så hur ser skillnaden ut just nu? Jämfört med för ett år sedan växte Sveriges BNP per capita med 2,8 procent tredje kvartalet 2015, också det en mycket god siffra. Det är ungefär 3 procentenheter bättre än Finland, som inte alls haft samma befolkningstillväxt som Sverige.
Jag har också bett SCB att ta fram BNP per capita-siffror från 1993 och fram till i dag.
1993 var ett speciellt år för Sverige. Landet hade precis gått igenom den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Flyktingmottagandet från krigets Balkan var rekordhögt, arbetslösheten och underskotten i den offentliga ekonomin hade stigit snabbt.
Det var många, inte minst bland våra nationalekonomer, som uttryckte skepsis om framtiden. Budskapet var tydligt: vi behöver vänja oss vid en lägre levnadsstandard, åtminstone i förhållande till andra länder. Det svenska välståndet byggde på gamla industriföretag som etablerats 100 år tidigare. Återväxten i näringslivet var svag. Den svenska modellen hade kört in i väggen, fick vi höra.
Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling, med tanke på de allt vanligare tongångarna om att Moderaterna och Socialdemokraterna de senaste 30 åren ”förstört Sverige” med sitt ”invandringsexperiment”.
En ny digital sektor, med företag som Spotify, Klarna och King i spetsen, har sedan millennieskiftet gett Sverige ett internationellt rykte som kreativt och dynamiskt. Stockholm rymmer ett globalt lysande IT-kluster, där många utlandsfödda arbetar.
Om någon på 1990-talet sagt att den svenska ekonomin skulle växa med drygt 50 procent under de kommande två decennierna skulle personen ha avfärdats som verklighetsfrånvänd. Inte minst om man lagt till att Sverige, under samma period, skulle gå igenom ännu en svår finanskris 2008–2009.
Inget av detta utesluter att den nuvarande flyktingkrisen ställer det svenska samhället inför en svår prövning. Inget av detta utesluter våra växande problem med segregation, klyftor och obalanser på bostadsmarknaden. Inget av detta utesluter de fallande resultaten i den svenska skolan, som förmodligen är det största hotet mot ekonomins framtid.
Men det finns också en annan, betydligt mer positiv sida av myntet. Och den handlar om styrkan i svensk ekonomi.
Vi växer för närvarande snabbt och är som land rikare än någonsin. Vår välståndsutveckling de senaste decennierna överträffar alla förväntningar. Statsskulden är låg i ett internationellt perspektiv.
Det finns, med varje rimligt mått mätt, resurser för att hantera också stora samhällsutmaningar.
- Peter Wolodarski: Vi får inte lamslås och låta rädsla ta över. Ingen kan bekämpa terrorn ensam. Den civiliserade världen måste gemensamt samla sig mot barbariet och samtidigt försvara upplysningens idéer.
- Peter Wolodarski: Snowden förtjänar fredspris i stället för förnedring. I över två år har Edward Snowden levt i exil i Moskva. USA borde ge sin visselblåsare en anständig möjlighet att återvända hem.
- Peter Wolodarski: Det är en mörk tid vi lever i just nu. Demokratin är en ständig förhandling. Sverige behöver mer än någonsin sammanhållning och kompromisser.
En "sanning" ifrågasätts...
- Ingen objektiv sanning att låga löner ger fler jobb
”Låga löner ger invandrare jobb.” Så låter den senaste argumentationen från svenskt näringsliv. Tidigare har tunga ekonomer såsom Lars Calmfors argumenterat för sänkta löner och hänvisat till forskningen. Men stödet för tesen är minst sagt omstritt. Det finns tvärtom studier som visar att högre löner skapar fler jobb, skriver ekonomen Erik Hegelund.
Företrädare för Svenskt Näringsliv brukar hävda att de lägsta lönerna i Sverige är för höga. Likaså politiker från flera partier. Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, har under lång tid argumenterat för att arbetslösheten troligen skulle gå ned om lägstalönerna sänktes. Tidningen Expressens ledarsida hoppades så sent som i augusti i år att Moderaterna skulle ta tag i frågan. Förutom fler jobb menar många att detta är viktigt för ”svaga” grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Logiken är till synes enkel: Lägre löner – billigare för arbetsgivarna att anställa – fler jobb. Särskilt bra om den arbetssökande inte har så mycket färdigheter. Hellre låg lön än ingen lön.
Men vad är då rätt lön?
Hur vet vi då om lönerna är för höga eller för låga? Det finns det inget enkelt sätt att testa. Försäljningen av varor och tjänster ska förutom löner bland annat betala ränta på eventuella lån och investeringar. Men exakt vad som är den rätta balansen mellan de olika utgifterna på kort och lång sikt är ofta svårt att säga säkert. Trots den till synes enkla logiken är forskningsresultaten blandade. Forskarna är inte oeniga om huruvida en person får jobb om denne går med på en lägre lön. Och alla är överens om att lönerna kan bli för höga, med hänsyn till priserna som betalar för det lönearbetarna producerar. Det forskningen är intresserad av är effekten på samhällsnivå vid förändringar av många löner samtidigt. Det har publicerats enorma mängder studier på ämnet. Faktum är att frågan kan vara en av de mest studerade inom nationalekonomin. En stor mängd forskning stödjer Svenskt näringsliv och Calmfors linje.
Högre lön gav fler jobb
De flesta studier menar dock att den negativa effekten av höjda lägstalöner är liten, sett till antalet jobb. Många studier har haft svårt att visa någon betydelsefull effekt över huvud taget. Några studier har även funnit det omvända – att högre löner skapar fler jobb. En annan översikt gick igenom 16 publikationer på Storbritannien, totalt omfattande 236 resultat, ledd av Megan de Linde Leonard, ekonomiforskare vid Hendrix College, Arkansas. Deras samlade bild visade att förändringar av minimilöner generellt har försumbara effekter på sysselsättningen. Dock verkar delar av arbetsmarknaden påverkas mer än andra. Men eftersom den totala effekten verkar oklar kanske detta främst påverkar vilken typ av arbetstillfällen som uppstår, snarare än den totala mängden jobb. Hristos Doucouliagos och Tom Stanley vid Deakin University, Australien, jämförde i en studie publicerad 2009, hela 64 tidigare vetenskapliga analyser gjorda på USA, publicerade sedan 1950 och framåt. De fann framförallt två intressanta saker. Dels att det inte tycks finnas något klart samband mellan minimilöner och sysselsättning.
Publication bias
Men dessutom verkar det finnas en tendens att de empiriska resultat som stödjer lönesänkar-tesen i större utsträckning blir publicerade (”publication bias” på engelska). Vad detta beror på är omöjligt att säga. Det betyder med största sannolikhet inte att forskning censureras – det saknas trots allt inte avvikande resultat. Men det kan betyda att forskare som kommit fram till avvikande resultat väljer att inte publicera sina resultat. När Doucouliagos och Stanley justerar för detta genom en statistisk analys, återstår ”litet eller inget bevis för ett negativt samband mellan minimilöner och sysselsättning”. Varför verkar verkligheten inte stämma med en så självklar teori? Diverse olika förklaringar har framförts. Dels kan det vara svårt att mäta den verkliga effekten. Dessutom skiljer det sig åt mellan olika länder, vilket försvårar forskningen ännu mer.
Det kan handla om makt
En annan tänkbar förklaring är makt. Eftersom vi inte vet vad som är exakt rätt lönenivå, varken för helheten eller för någon enskild person, kan lönerna även hamna för lågt. I branscher med låga löner är ofta villkoren dåliga och den fackliga organiseringen svag. Regleringar eller avtal som höjer de lägsta lönerna kanske helt enkelt rättar till detta. Det kan även vara så att regleringar som höjer de lägsta lönerna, medför att de högsta lönerna pressas ned. Totalt sett påverkas i så fall inte sysselsättningen, men fördelningen av löner och inkomster mellan olika grupper inom en bransch. Ofta tänker man sig att sambandet går från produktivitet till lön. Såsom, först ökar arbetarens produktiva förmåga, därefter höjs personens lön. De två holländska forskarna Servaas Storm och Ro Naastepad har i flera publikationer argumenterat för att sambandet dessutom kan vara omvänt. Om lönerna höjs kan det medföra ökad produktivitet. Utifrån detta menar de att regleringar på arbetsmarknaden kan vara positivt för produktiviteten.
Om till exempel anställningsskyddet skärps, så det blir svårare att avskeda anställda, kan det öka incitamenten hos företagen att investera mer i de anställda. Detta kan då leda till ökad produktivitet, vilket Storm och Naastepad tycker sig finna stöd för i data när de jämför OECD-ländernas utveckling sedan 1980-talet.
Om sambandet mellan lägstalönerna och sysselsättningen är svaga kan vi behöva en annan förklaring till varför vissa ”utsatta grupper”, som det brukar heta, verkar ha svårt att få jobb. En sådan skulle kunna vara att arbetslösheten helt enkelt beror på något helt annat, till exempel svag export eller bristande ekonomisk politik. Och att det är detta andra som i sin tur skapar utsatthet och svaga grupper.
