Curres tankar

Läkarassistans vid dödshjälp är bara tillåtet i Schweiz, Nederländerna och Belgien. I Sverige är det lite konstigt nog inte kriminaliserat så länge den avgörande handlingen utförs av patienten själv, men läkaren kan ändå riskera att bli av med sitt läkarlegitimation. Om läkaren däremot handgripligen hjälper patienten att ta sitt liv är det att betrakta som mord.

Jag är helt för att få bestämma över mitt eget liv i detta avseende. Varför skall inte jag själv få bestämma när jag vill dö? Varför skall jag tex behöva pinas om jag vet att jag är obotligt sjuk och skall nödvändigtvis hållas vid liv med droger och värktabletter. Varför skall jag behöva hållas vid liv till stora kostnader för samhället, när pengarna behövs till mycket annat viktigare? Dessutom kanske man skulle kunna använda några av mina organ till andra som vill leva vidare! Naturligtvis skall det kanske finnas någon form av regler så inte vem som helst, när som helst, vill ha hjälp att helt plötsligt avsluta sitt liv.
Det finns naturligtvis, som i allt annat, tusen argument emot att inte tillåta dödshjälp tex. att det är synd om omgivande människor, att man kan ångra sig, medföra mindre anslag till forskning, förtroende för vården skulle minska, att det är oreligöist, att det är fegt eller ännu dummare att det skulle öka negativa synen på handikappade och sjuka människor.

Varför tycker ”man” det är så synd om hundar och katter när dom är sjuk/skadade och då är det helt plötsligt väldigt humant att avslutad deras liv. Dom stackars djuren har ju inte ens en egen chans att säga sitt. Nej vi människor vet och bestämmer helt att nu får/vill dom inte leva längre.

Varför skulle då inte en dödsjuk människa kunna få sluta sitt lidande på ett värdigt sätt lika självklart som djuren?

 

En skylt med ett självmordsförebyggande budskap.

 

Jag skulle faktiskt vilja gå ett steg längre. I Sverige är det ca 2000 personer om året som lyckas ta sitt liv och hela världen runt 900.000 enligt WTO. Varför skall man inte få bestämma över sitt liv över huvud taget. Är det inte bättre om man fick avsluta sitt liv lite värdigare än att bli upp-plockad under en bro, eller mossad framför ett tåg?
Nej jag vill inte gå omkring o vara orolig att få lida och vara till last för min omgivning o samhället under slutskedet av mitt liv. Jag vill kunna bestämma själv när jag vill lämna in.

Precis som det var syndigt att skaffa barn utomför äktenskapet för ca: 100 år sedan, otänkbart att kvinnor skulle få rösta för 75 år sedan och att homosexualitet betraktades som en sjukdom för bara 40-talet år sedan, inte minst som vanligt i de religiösa och/eller konservativa kretsarna, tror jag att det kommer att se annorlunda ut med dödshjälp i framtiden.

Har inget bra svar på hur det skulle organiseras men är övertygad att det kommer att bli verklighet med dödshjälp inom en snar framtiden.

 

I många, kanske dom flest,  kulturer är familjen och dess medlemmar oerhört  viktigt. Familjen kan i vissa fall vara kärnfamiljen dvs. man, fru o barn.  I andra länder ett par 3 generationer som lever tillsammans och hjälper en med allt möjligt. Familjen kan i andra kulturer vara mycket större dvs.  hela släkten där man ibland inkluderar kusiner och då kanske det går mera över i olika klaner.

Min fru och mina barn är ”naturligtvis” de viktigaste personerna i mitt liv och så är det säkert helt naturligt för de allra flesta människor Men den stora frågan tycker jag är hur viktig får familjen vara. Går den före allt annat?

Vi tycker nog dom flesta av oss att det inte får gå till som i ytterlighetsfall t.ex.  maffiavärlden eller liknande där familjen är det viktigaste av allt och står över lagen och t.o.m. mord kan rättfärdigas.

Jag tycker man i vissa fall kan jämföra med andra former av gruppfanatism. Den värsta är enligt mitt förmenande religion där ”man” i extrema fall kan göra allt för sina egna men döda de utanför sin egen religion ”utan att blinka”. Andra motsvarande situationer är idrottsfanatiker som t.ex. extrema fotbolls-fans  som gör allt för sina egna och hatar alla andra klubbarns supporters.

All form av fanatism är av ondo. Är man fanatiker lyssnar man inte på motparten och vill inte ens försöka förstå någon annan åsikt.  Både i ”liten” form som t.ex. i familjen och i det stora perspektivet som t.ex. i religion eller olika rasrelaterade problem.

Jag är på inget sätt perfekt i detta avseende eller i något annat avseende heller förresten. Jag har massor av fördomar i ryggmärgen som jag fått i arv, miljö och uppfostran. Förresten var min käre far en inbiten kommunist i min uppväxt och sa bl.a. under en jultillställning med hela släkten att ”han inte tycker hans egna barn är mer värd än andra barn”. Jag tycker faktiskt han hade en poäng i att alla skall behandlas lika och är värd lika mycket. Men det är svårt att tro att han verkligen kände så djupt inne i själen. Så där kanske ni kan förstå att jag är som jag är. TiiHii.

Enda sättet att komma över dessa problem i världen är att alla vore som Nelson Mandela som har den mycket ovanliga förmågan att försonas med sina värsta fiender trots att dom behandlat honom som en hund. Men det finns tyvärr inte så många Mandelor och därför ser jag inget större hopp till förändring på varken kort eller lång sikt.

Åter till familjen. Visst är det viktigt att man samlar familjen och umgås.  När man har små barn är det ju naturligt att samlas varje dag men när alla barnen, som i mitt fall, är utflugna blir det inte varje dag.  Vår familj har tex som tradition att samlas på söndagarna för att äta middag tillsammans dvs de 2 av våra 3 barn,  med respektive, som fortfarande bor i Göteborg.  Äldsta sonen bor i Uppsala och sa vid tillfälle att det är inte antalet gånger vi ses eller hörs ”farsan” som är avgörande för hur mycket  vi tycker om varandra.

Det är minst lika viktigt för mig personligen med söndagsmiddagarna än att träffas på Julafton och andra religiösa kommersiella högtider för familjens skull.  Eftersom jag är en  MYCKET stark ateist och julen råkar vara ett religöst påfund och dessutom är ett gigantiskt kommersiellt jippo så är det av naturliga själ inte lika viktigt för mig. Snarare tvärtom känner jag en viss avsky för det. Visst när barnen var små var man väl ”tvungen” att spela med i julhysterin och ljuget om tomten och allt annat falskt. Minns en jul när barnen var små och hade fått ”tonvis” av julklappar. Alldeles för många för att uppskatta allt. Den roligaste leksaken var en kortlek som jag kommer ihåg kostade 5.95. Löjliga familjen tror jag den hette och den spelade vi hela julhelgen. Dom andra julklapparna glömdes nästan bort.

Inte har jag någon större lust att låta marknadskrafternas styra mitt umgänge med familjen. Visst är julen en mycket trevlig tradition speciellt när man hade små barn hemma,  men varför kan inte hela familjen träffas den 24 mars istället och ha lika trevligt.

Det blev ingen röd tråd i denna artikel heller, men har man lagt ner några timmar på den så får man väl lägga ut den ändå. I börja av mitt bloggande hade jag för avsikt att försöka ha inlägg varje eller varannan dag. Så  blev inte fallet och nu har jag känt det som en press de senaste 2 veckorna. Det vill jag inte naturligtvis känna så nu kommer jag att vänta på inspiration och skriva när andan faller på.
På 8:e dagen av min fasta har jag gått ner 6kg – målet är 10kg….

Är det verkligen nödvändigt att ha 0-vision i allt möjligt o omöjligt. Eller 100 % säkerhet så fort någonting skall göras/genomföras. Måste man hänga ut varje stackars människa som råkar göra  minsta misstag i sitt jobb eller på sin fritid. Måste vi alla snart, för säkerhets skull, skaffa advokater som bedömer vad vi kan och/eller vågar göra. Skulle det inte göra livet väldigt tråkigt och begränsande?

Kan se i framtiden att t.ex. dagisbarn sitter vid sandlådan med hjälmar på sig eftersom personalen inte vågar låta barnen leka ifall barnen skulle skada sig. För då får ju den ansvariga personal stå till svars för att ha varit ovarsam. Och i förlängningen kanske både bli av med jobbet och t.o.m. åtalad för denna hemska oförsiktighet. Skall inte barn kunna leka och ingår det inte i livet att ibland kanske slå sig. Kommer ihåg en väldigt tråkig händelse för några år sedan när ett barn mycket olyckligt avled i en rutchkana.  Naturligtvisa ofattbart hemskt sorgligt för de drabbade föräldrar. Men var man tvungen att som gjordes byta ut alla rutschkanor av den sorten i hela landet. Skall man över huvud taget våga lämna sina barn leka, dom kan ju skada sig? Skall vi kanske sätta upp övervakningskameror så föräldrar kan sitta hemma o kolla vad barnen gör när dom sitter med sina hjälmar vid sandlådan ifall en meteorit ramlar ner i huvud på barnen. Hur långt skall vi gå i 0-visonen och/eller säkerhetstänkandet?

 

Barn leker fortfarande utan hjälmar.............

Ett annat exempel kan vara när man skall arrangera löpartävlingar inne i Göteborg. Då vill ansvariga att vi skall hålla en vägfil helt fri på tex Södra vägen ifall det börjar brinna i huset. Ja men hallå. Om det mot all förmodan skulle börja brinna tror dom inte människorna flyttar sig då, eller? Eller kanske ett ännu värre konstigare argument att vi inte kan springa på gamla Götaleden ovanför Götatunneln ifall det inträffar en stor olycka inne i nya Götatunneln och då måste dom ha den vägen i reserv. Ja men hallå igen. Vad är sannolikheten att det skulle hända just under de 2 timmarna en sen lördagskväll mellan 22.00-24.00 av årets 8760 timmar när det inte varit någon större olycka sedan tunneln öppnade juni 2006 alltså på ytterligare 45.000 timmar. Räkna på det ni som är duktigas matematiker. Detta är bara ett par exempel på situationer där jag tycker 0-vision och överdrivet säkerhetstänkande begränsar möjligheterna . Måste man verkligen ha denna enorma säkerheten. Snart vågar/får man inte arrangera/göra någonting längre, för det kan ju hända något. Visst skall det finnas viss normal säkerhet men börjar det inte gå till överdrift, eller?

När det gäller matematik är det ju inte svårt att veta vad som är rätt och fel. Ingen kan ju argumentera mot att 2x4 är 8. När det gäller fysik, kemi, och en hel del andra exakta  vetenskaper  är det samma sak.

Men när det kommer till mer subjektiv bedömningar blir allt mycket svårare. Och inte minst tyckande om saker och ting. Ta t.ex. Zlatan som halva Svenska folket ”hatar” och resten tillsammans med mig ”älskar”. Hur kan vi se så otroligt olika på en fotbollsspelare och person, undrar man ju. Politik kan vara samma sak. Men här får man nog ”skylla” en hel del på arv, miljö o uppfostran som starkt påverkar ens värderingar tror i alla fall jag. Eller mode – var är snyggt och inte snyggt.

Den som skriker högst har ju ”inte alltid” rätt snarare tvärt om. Det gäller naturligtvis inte minst mig själv. Jag tycker ofta att jag har rätt och är ofta väldigt övertygad om det och många tycker säkert med all rätt att jag är alldeles för aggressiv i mina diskussioner. Det är verkligen inget jag eftersträvar. Snarare tvärt om skulle jag vilja vara lugn oberörd som tex många duktiga politiker när jag är förbannad. För det inger ju dessutom, lite konstigt nog kanske, också betydligt högre respekt att vara lugn. Men nu är jag som jag är och får försöka leva med det. Folk som känner mig har kanske visst överinseende med det hoppas och tror jag i alla fall. Men vem vet vad som rör sig i en annan människas tankar? Dom flesta kanske tar mig för den jag är men många kanske hatar mig för mitt sätt att var. Jag tror och hoppas inte det men man kan ju inte vara helt säker!

Samma sak är det när det gäller träning. Som medel o långdistanstränare har jag en bestämd åsikt om vad som är rätt och fel i träning. Eller rättare sagt vad som är viktigast respektiver mindre viktigt i träningsupplägget. Jag är ”helt säker på” att det absolut viktigaste är att lägga en grund och utveckla syreupptagningssystemet och syreupptagningsförmågan vilket  enligt mitt förmenande, och det gör man bäst genom att springa många mil i varierande tempo. Andra menar  t.ex. att teknik, snabbhet, styrka, höghöjdsträning etc. är viktigare än jag tycker.  Det ena uteslutet naturligtvis inte det andra och jag tränar också dessa kvalitéer. Men utan en mycket bra syreupptagningsförmåga, som medel och långdistanslöpare, hjälper det inte om du springer helt tekniskt rätt, gör 10 blankt på 100m eller är stark som en oxe.

Skall försöka vara lite mindre aggressiv i diskussioner men kan inte lova någonting. Det är ju tyvärr oerhört svårt att ändra sina ofta medfödda personliga karaktärsdrag, eller hur.

När summeringen av tagna SM-poäng för säsongen 2011 nu är klar för Sveriges alla friidrottsklubbar är Ullevi FK hårsmånen från att ta hem rubbet men blev klar 2:a efter Hässelby SK.  Utby IK (som är en av 3 klubbar i Ullevi-alliansen)  fortsätter sin uppåtgående trend och närmar sig de 10 bästa klubbarna i Sverige.

Varför får ”alltid” en lugn, beräknande, strategisk tänkande människa mer respekt än en entusiastisk, spontan engagerad människa? För det första som vanligt, kan man ju inte riktigt hjälpa vilken typ av personlig karaktär man som människa fått med tanke på arv, miljö och uppfostran. Men kanske är de kalla, lugna, beräknande strategiska människorna generellt intelligentare än motsvarande engagerad personer som ofta uppfattas som aggressiv.  Varför anses det inte accepterat att vara riktigt engagerad i en diskussion och av ”motståndarna” uppfattad som aggressiv? Nej man skall hålla sig lugn och inte brusa upp. DÅ är man en som tydligen människorna lyssnar på och har respekt för hur djävla idiotisk deras uttalanden är. Ta t.ex. bankdirektörerna (mitt favoritämne) när dom helt  lugnt och välplanerat står och motiverar sina löner och inte minst att dom måste ha bonus för att göra ett riktigt bra jobb. Hallelulja.

Varför är det så farligt att säga vad man tycker även om det ibland kan uppfattas vara provocerande och aggressivt av motparten? Varför blir man mer respekterad när man har en strategi bakom ”allt”, är lugn, beräknande och välplanerad.  Varför är det så viktigt att säga rätt saker i rätt ordning annars är det inte bra. Varför är det bättre att i vissa fall hålla strategin hemligt för vanligt mindre vetande aggressiva ifrågasättande personer?  Vad är man rädd för?

 

Pekka Dahlhöjd är en mycket kontroversiell tränare i friidrottens Hus. Jag har själv åtskilliga gånger varit irriterad och t.o.m. förbannad för att han t.ex. gett min aktiva ”goda” råd dock vet jag i all välmening. Han har ju kanske också svårt att förstå att andra vill träna på ”hans” stavhoppsbana i F-Hus. Ibland har han dessutom  inte följt Husets regler och burit sig klumpigt åt. Skall han portas från F-Hus för den sakens skull, vilket tydligen vissa starka krafter vill. Pekka har ett gott hjärta, brinner för sin uppgift och har som anställd tränare i 20-talet år varit fantastisk framgångsrik i den rollen. Han har tillsammans med Tomas Kyöttile producerat ett antal världsstjärnor. Det får inte plats på denna sida hur många SM-medaljörer i olika åldrar han hjälpt fram. Sist men inte minst bryr han sig lika mycket om och hjälper dom som inte har samma talang. Men problemet är att han inte alltid kan behärska sitt temperament och protesterar högljut om han uppfattar något vara fel. Värst av allt han följer inte alla viktiga uppsatta regler i Huset.

Man kan ju undra hur Lars Andersson kan bli utsedd till årets friidrottstränare genom att ha haft 1 enda aktiv i hela sitt liv, när det finns tränare som Pekka Dahlhöjd. Tyvärr Pekka det är inte antalet år i ”tjänst” eller kvaliteten och kvantiteten som gäller. Dessutom får man inte uppföra sig som dig för då får man inga fina priser i dom fina församlingarna.

 

Befinner mig i Loret de Mar på semester några mil norr om Barcelona. Hur jag kom hit berättades i förra inlägget. Men frågan är vad menas med semester. Naturligtvis väldigt olika beroende på vem man frågar. Den vanligaste önskesemestern är väl att lämna landet för att säkert få ta del av sol och bad. Eftersom de 3 kvinnorna i vår familj älskar att sola och bada och jag tillsammans med min son inte är riktigt lika förtjusta i det har det ibland uppstått vissa problem i samband med vår familjs semester.  När barnen var små fick man ge sig för majoriteten och vi åkte både bil (utan airkondition), buss och flyg till sol o värme både i Sverige och utomlands.  Men med tiden när sonen växte upp valde vi båda ibland att stanna hemma när kvinnorna åkte till sol och värme.

Jag uppskattar mer att umgås med människor på semestern än att titta på fina gamla byggnader, ligga på sandstränder, sola, shoppa, etc. Semester  för mig kan också vara att åka på träningsläger med klubbens ungdomar eller en tävlingsresa med några elitaktiva. Naturligtvis kan det också vara med familjen till olika resemål på hemmaplan (Sverige). Det ena utesluter ju inte det andra.

Men att åka långväga för att titta och bli imponerad av stora kyrkor och andra stora pompösa byggnader, som ofta förresten är byggda av slavar eller underbetalda arbetare för vår ”viktiga” religion och Gudarnas skull det lockar mig inte. Men jag kan naturligtvis samtidigt förstå dom som är intresserad av vår historia.

Nu råkar jag dessutom ha ett jobb som jag trivs väldigt bra med och behöver egentligen ingen semester för egen del.  Att vara tränare innebar dessutom att det är svårt att säga till sina aktiva att – Jag åker på semester nu under den viktiga tävlingssäsongen så vi ses om en månad. Lycka till! Det funkar liksom inte. Som tränare för aktiva, speciellt elitaktiva, är man engagerad stora delar av dygnet och året. Detta är kanske lite svårt att förstå för många utomstående. Men jag garanterar att det ger i alla fall mig mycket tillbaka i form av i spänning, glädje, gemenskap och ger energi också. Man vore ju idiot om man håller på som tränare år efter år om man inte finner glädje i det.

Som vanligt är jag väl inte riktigt som alla andra ”normala” människor även i detta avseende. Kanske är jag en riktig motvalls käring som aldrig vill gå i alla andras fotspår?  Ingen tvekan om att arv, miljö och uppfostran har satt djupa spår även i mig. Hemska tanke att jag är såååå lik min far!?