Curres tankar

 

Elisabeth idag 70år ung har varit med i Göteborgs KVINNLIGA  IK i hela sitt i stort sett sedan klubben bildades. Elisabeth kan bättre än någon annan, mig veterligen, har sett och själv varit med under utvecklingen inom friidrotten. Först som världsstjärna på 800m med fantastiska 2.06.1 på 800m och 54.6 på 400m (då 1968 ett tag 10:a plats i världsstatistiken). Problemet vara bara att man på den tiden ansåg att det inte var fint som kvinna att hålla på med sådana aktiviteter eller att kvinnan inte skulle klara av så tuffa idrottsprestationer. Följaktligen fanns det inte längre än 800m för kvinnor i t.ex. OS förrän 1960 eller för den delen i EM. Elisabeth missade OS-kvalgränden till Mexiko City med en futtig tiondel på 800m. Sedan kom de längre sträckorna 10.000m och  3000m Hinder ännu senare.  Sedan dess har det successivt blivit mer rättvist rent könsmässigt på tävlingsgrenarna.

Elisabeth vill inte gärna vara med på bild men så här ser hon ut...

Elisabeth var redan i sin ungdom irriterad över orättvisorna både i världen och inte minst i lilla friidrottskretsen och skrev boken ”Kvinnan i startblocken” 1978. Aja baja Elisabeth så får man inte göra/skriva. Att kritisera makten, höjdarna inom förbundet och dess gubbar var absolut inte accepterat på den tiden men det sket väl Elisabeth helt riktigt i.

Elisabeth var också med under GKIK´s enormt framgångrika på 60-70-talet.  På stafett-SM kunde man läsa i resultatlistan under de bästa/värsta åren på t.ex.  4x100m 1.a plats GKIK lag 1, 2:a GKIK lag 2 och på 4x400m ännu bättre 1. GKIK lag 1, 2:a GKIK lag 2  4. GKIK lag 3. Trots att det inte så många tjejer som tränade totalt jämfört med i dag på den tiden var tiderna var otroligt mycket bättre än i Göteborg idag. Eller vad sägs om bl.a.  Elisabeth Östberg 100m – 12.1, 400m 54,6 800m 2.06,1, Karin Lundgren  11.8 – 53,5 – Ann Larsson, 52,40 – 2.04, - Elisabeth Randers, Ingela  Eriksson 53,9 och en hel drös tjejer  under eller runt 55s på 400m och/eller under 2.10 på 800m t.ex. Ann-Charlotte Radtke, Lena Fritzon (Moen), Marie Hedeberg, Katarina Jönnå, och allt detta utan att träna någon direkt teknik. TiiHii. Jämför det med Göteborgsstatistiken i år 2011 där Kristina Kilborn 16 år är bäst i hela Göteborg med  57.97.

På 1980-talet när de flesta klubbarna började ta emot kvinnor i deras klubbar har GKIK tappat mark successivt mot övriga klubbar och för numera en tynande tillvaro som elitklubb. Men på ungdomssidan är man fortfarande mycket stor/stark. Detta under ledning av bl.a. Elisabeth som är GKIK´s huvudtränare numera. Elisabeth prioriterar samtidigt med den idrottsliga utvecklingen kanske ännu mer den personliga utvecklingen för tjejerna som man kan ha med sig under resten av deras liv.

 

"Elisabeths tjejer" på utflyckt i sydafrika för bara någon dag sedan.

Elisabeth brinner verkligen för sina ungdomar i klubben och har en fantastisk förmåga att söka olika stipendium till läger utomlands. Nu senast, runt jul och nyår, till Sydafrika och Kapstaden var ett 20 GKIK-ungdomar mellan 18-21år med på resan mellan 15 dec 2011 – 3 jan 2012. Detta har betytt att kostnaden för de aktiva blivit 7000kr istället för drygt det dubbla. Det är ju inte första och förhoppningsvis inte sista gången Elisabeth fixar dessa helt fantastiska resor för ungdomarna i GKIK. Resor som blir minnen för livet. Tidigare år har Elisabeth haft med sig olika ungdomsgrupper till Mexiko, Cuba, San Diego i USA, Sydafrika en gång tidigare, Ghana, etc. För att få stipendiet måste man göra en motprestation och denna gången går det ut på att ha samarbeta med lokala skolor och friidrottskurser under lägervistelsen.

Elisabeth är en debattglad kvinna som har synpunkter på det mesta. Hon har ett stort hjärta för sina och andra klubbars ungdomar och en kvick hjärna med snabba repliker.

Den bästa julklapp man kan få är KÄRLEK, TID och FÅ VARA FRISK.

Tack Lasse för din fantastiska insats

Här kommer Lasses sista inlägg i kortversion.

Jag är allvarligt orolig om jag börjar bli dement redan som 59 år ung. Har haft samma känsla sista tiden som när jag gick in i den berömda väggen 2006. Då var jag helt säker på att jag antingen var början till senildement alternativs började få alzheimer. Var så orolig att jag t.o.m. gjorde en test hos min psykiatriker som jobbat på minnescentrum i Göteborgs där man gör ordenliga undersökningar. Fick under några veckor göra ett antal tester både med klossar och ritningar och annat smått och gott. Bl.a. fick jag vid något tillfälle se 30 bilder på olika människor. Fick se dom i snabb takt (ca 1-2 sek) en efter en. Sedan lades pärmen ihop och sedan skulle jag försöka komma ihåg vilka 30 som jag sett bland 60st ansikten som återigen visades en och en i ca 1-2 sekunder (varav alltså 30 var rätta som jag sett tidigare och 30 st ansikten som jag inte sett triidgare). Tänkte spontant innan att jag kommer inte att känna igen någon av ansikterna (dåligt självförtrogne också TiiHii.) Den testen gick extremt bra och jag kände igen 26st ansikten om jag inte minns fel.

Nå i all fall så börjar jag nu den senaste tiden bli riktigt orolig igen. Eller vad säg om att under en och samma resa igår hit till Sydafrika följande händer.

1.       Kommer till Landvetter flygplats i god tid. Står och snackar med mina medresenärer och skall gå och ta ut lite pengar. Kan inte hitta mitt VISA-kort. Panik. Ringer min fru som tur svarar och kan komma till Landvetter och lämna det bortglömda kortet till mig innan planet lyfter. Tack Lena

2.       Är på väg att gå av planet i Paris vid mellanlandningen när någon ropar. Curre skall du inte ha med
dig dator? Som inom parantes nog är det viktigaste i mitt liv. Som jag glömt under sätet.

3.       Går av planet i Sydafrika Johannesburg och är mycket noga med att ta med mig datorn. Kommer en bra bit in på flygplatsen när jag upptäcker att jag glömt mitt handbagage. Får slå mig tillbaka bland de 550 personerna som går åt ”fel” håll och förklara för 5-6 personal på vägen tillbaka in i planet att jag glömt handbagage.

 

Döm själva! Vad tror ni? Som mig att jag verkligen börjar bli senil alt. dement eller ”bara” är så djävligt disträ som min fru tror och kanske hoppas.

De som inte tycker att dom har tid att motionera,

Här slår man på TV-n för att titta på Nyhetsmorgon. Och vad är det första man får se -  jo en trendnisse som talar om och visar nya trender i allt möjligt och omöjligt. Det slår mig då återigen att vi  människor i den rika världen har alldeles för mycket tid o pengar så vi måste hitta på nya intressen och idéer att tjäna pengar. Vad trött man blir...

Det värsta är att vi påverkas av det från bl.a. ofta mycket påkostad reklam oavsett om vi vill eller inte. Hela skiten smyger sig på något underligt sätt på oss och vi accepterar mer och mer det amerikanska genuina superkapitalistiska levnadsättet utan någon som helst ifrågasättande.

Va trött man blir…

När vi i stället borde ägna oss åt att försöka stoppa miljöförstöring, bekämpa fattigdom och otroliga orättvisor  i samhället/världen.

Nu är det så varmt att spelarna inte bara går ut och torkar svetten mellan pauserna utan nu tar dom även med sig handduken ut på planen och torkade sig mellan bollarna. Hela bollen måste ligga stil.
"Ralf Edström, varför en frispark måste stås om.",

Idag fick Göteborgs friidrottsförbund en ny hemsida. Många av speciellt tränarna i hallen har med ojämna mellanrum ventilerat olika åsikter på förbundets Gästbok. Ibland kritiska mot förbundet och dess anställda. Vi har också vädjar att det skulle finnas en gästbok på den nya sidan. Me icke sa nicke.

 

Några av tränarna beskriver bra på facebook hur vi känner.

 

För dom som har makten är kommunikation ALLTID en pedagogisk fråga. Dvs hur man skall få undersåtarna att bäst förstå var som är bra för dem. Man "förankrar" istället för lyssnar.

Om man inte ser eller hör problemen finns de inte. Så visst finns det en logik i att inte ha någon gästbok, där risken är att någon tycker annat än de som har monopol på tyckandet.

 

Lyckan är att vakna i en soluppgång

Man skall tänka på vad man säger, så man inte säger vad man tänker.

Om det fanns en Gud som ser och hör allting måste han väl bedömma människan efter vad den gjort och inte om den tror på honom. Enligt kristen tro kan en mördare och/eller våltäktsman komma till himlen bara han tror på Gud och ber om förlåtelse för sina brott. Men en ateist som varit exemplarisk hela sitt liv men inte tror på Gud kan inte komma in i himmelriket. Hur logiskt är det?  Nej jag säger som Lena Sundström, journalist och författare. "Fullt och fast övertygad om att Gud är människans största önsketänkande".

Humanisterna företräder en sekulär, demokratisk och förnuftsbaserad livsåskådning och är partipolitiskt obundet.

I Uganda vill kristna lobbyister införa dödstraff för homosexualitet. I många islamistiska länder förtrycks kvinnor systematiskt. I många katolska länder förvägras kvinnor abort. I USA anser nästan hälften av befolkningen att evolutionen är en bluff. I Indien tvingas människor leva underkastade det religiösa kastsystemet. Det religiösa förtrycket i världen är vår tids största brott mot mänskliga rättigheter. Humaniströrelsen vill vara en befriande kraft, en rörelse som står upp för människan och hennes rätt att slippa sådant förtryck.

Men Sverige då? Sverige är inte så sekulärt som somliga tror. Svenska kyrkan har fortfarande en gräddfil i många avseenden, religiösa friskolor är fortförande tillåtet och medicinsk lagstiftningen är fortfarande präglat av religiösa föreställningar. Det sekulära samhället måste hela tiden försvaras.

Humanistiska är en etisk och demokratisk livsåskådningen som sätter människan i centrum och anser att vi själva är ansvarig för varandra och den värld vi lever i. Ingen skall berövas sitt liv, förtryckas eller ens begränsas av andra människors uppfattningar om högre väsen eller religiösa dogmer. Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik och uppbyggandet av ett mer mänskligt samhälle . Humanisterna strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar.

 

För mig känns det rätt och naturligt att vara Humanist.
Om du villveta mera gå gärna in på http://www.humanisterna.se/

 

 

Det kom ett brev från Lena. Vilken Lena undrar många naturligtvis! Lena Jansson är ingen människa av stora ord. Men den som lärt känna henne förstår att det är en fantastisk lugn, intelligent och empatiskt människa. Jag försökte i ett år få med henne i Utby IK´s styrelse. Tidigare hade hon varit aktiv, ungdomsledare och styrelsemedlem i GKIK. Lena är välutbildad och professor eller något liknande i något för mig svårbegripligt ämne.  Ville nog vara med i styrelsen men ville inte binda upp sig eftersom hon sökte jobb ”all over the place”.

Jag såg henne ofta träna själv och ibland med en tjejkompis. Något år senare fick Lena jobb i Halmstad som miljöinspektör och flyttade dit. Under tiden hon bodde i Göteborgs ställde hon ofta upp som funktionär inte bara hos oss i Utby IK utan även bland andra klubbar. Och även sedan flytten till Halmstad kommer hon ända till Göteborg och hjälper till när vi behöver hjälp i våra stora tävlingar. De ni!

Så när det kom ett brev i dagarna från Lena som berättade att hon haft en ledsjukdom en längre tid och att det äntligen börjar bli bra blir man ju riktigt glad. Lena berättar att hon;

”har försökt  bedriva någon form av träning, men aldrig lyckats då mina leder reagerat negativt och har gått på motgång efter motgång. Efterhand har jag lärt mig vad som fungerar och inte, och för ett år sedan ungefär började jag på nytt med en ny träningsstrategi som innehåller väldigt allsidig träning, ganska mycket rörlighetsövningar och lite lite tid på löpband varje gång (jag vill ju kunna springa igen). Träningen stegras väldigt sakta och försiktigt. För knappt två månader sedan var det premiär för mig att springa (lunka) några km utomhus. Detta har jag gjort några gånger nu och det har känts ok. Igår sprang jag 5km och det kändes bra!! Jag har inte kunnat göra det på flera år så det känns ganska fantastiskt! Det går knappast fort, men det känns bra i kroppen! Så jag hoppas att det kan hålla i sig nu och att mina leder fortsätter att vara snälla mot mig”.

När man tänker efter finns det säkert många Lenor i ens omgivning. Men dessa ofta försynta människor gör inget större väsen av sig till skillnad från mig själv och liknande "gaphalsar". 
I mina ögon är du en fantastisk människa och ett stort föredöme som människa! Stort LYCKA TILL önskar jag och många med mig här i Göteborg…..

Mycket om svensk sjukvård i press-radio-TV den sista tiden. Tyvärr vill jag hävda att debet och kredit aldrig kommer att gå ihop i dessa verksamheter under rådande förhållanden. Varför?

1.      Vi människor kräver så mycket mer sjukvård idag än tidigare generationer

2.      Vi kan utföra så mycket mer sjukvård/specielvård i dag.

3.      Vi lever så mycket längre än tidigare.

4.      Den avancerade nya sjukvården kostar mycket pengar.

Dessutom vill ALLA helst ha en perfekt vård omgående. Just JAG vill ha all service omgående. Får speciellt JAG inte perfekt vård omedelbart är det något fel. Och vår kära press hakar på direkt och får något ”intressant” att skriva om.

 

Visst är det oerhört tragiskt för respektive drabbad människa när det blir någon felbehandling i vården pga mänskliga misstag. Men det är ju människor som sköter vården. Människor kan ibland tyvärr göra fel speciellt när det är stress och underbemanning.

Pengarna räcker helt enkelt inte till för helt perfekt sjukvård  och nolltolerans för fel inom sjukvården. Risken är snart stor att ingen vågar göra någonting och samtidigt byggs stora kontrollapparater (som kostar massor av pengar och försenar sjukvården ännu mer) för att vi skall genomföra nolltolleransen även inom sjukvården. Vi närmar oss med stormsteg situationen i USA där man bara kan få perfekt sjukvård om man har råd att betala själv och har advokater som försöker hitta möjligheter till att tjäna pengar på misstag. Tror tyvärr att samma situation är nära i äldrevården och t.o.m. barnomsorgen också i framtiden.

Tyvärr måste vi räkna med att det blir fel ibland. Vi är inte mer än människor så sluta häng ut de stackars människor som råkar göra fel. Nästa gång kanske det är det du som gör fel. Tänk på det.

 

Vi har det generellt så himla bra i Sverige – Men helt perfekt kan det aldrig bli inte ens i sjukvården.

Det absolut bästa vare naturligtvis att långsiktigt satsa några fler miljarder på förebyggande hälsovård. Börja redan i skolan med information om vad man skall äta och inte minst vikten av motion. Låt barnen röra på sig varje dag och starta ett ämne i skolan som heter välbefinnande. Men det är väl utopiskt eftersom det inte går kortsiktigt att beräkna vad det skulle innebära i vinster på lång sikt. Nej nu börjar det bli för långt – det får vi ta mer in kommande tankar.

På nyheterna hör vi att en 90-årig kvinna dött på ett äldreboende. Omedelbart börjar anhöriga kritisera personalen o försöka hitta en syndabok till att just deras senila 90-åriga mamma dött. Man vill få det till att hon svalt ihjäl pga. av att personalen haft dålig uppsyn. Har ingen tänkt på att kvinnan kanske inte ville leva längre och därför inte ville äta? Skall man då tvinga i henne mat för hennes eller de närståendes bästa?

Varför är det så farligt att dö? Speciellt när man är 90 år är det väl inte onormalt, eller? Varför skall det ”alltid” hittas fel någonstans när en människa vårdas och ”råkar” dö. Visst finns det grova fall där fel begåtts men i detta fall är det väl ganska överdrivet att slå på stora trumman som press, radio o TV nu gör, eller?

Min egen syn på döden är att det är något helt naturligt. Naturligtvis är det oerhört tragiskt för närstående när unga människor förolyckas. Men när 90-åringar dör är det väl ganska naturligt! Har väldigt liten förståelse för varför då sörja ihjäl sig. Varför inte istället ha fest och komma ihåg människan med glädje då hon levde!

 

Jag går ”aldrig” på begravningar. Tycker det är lite konstig över huvud taget att så fort en människa dör är det världens finaste människa även om det varit en riktig skitstövel. Varför hedra en sådan människa med sin närvaro på begravningen? Är det för att  Gud kanske ser en och att vi också vill komma till himmelen.

Själv försöker jag istället besöka människor när dom är i livet och hedra dom på det sättet. Detta har växt fram i vuxen ålder och jag har faktiskt inte varit på en begravning, sen jag fick bestämma själv. Min förre arbetskamrat Sture Fröberg följde jag hela hans sista år som lungcancer patient. Han ville inte leva längre och jag var hos honom dagen innan han dog. Lars Eiving ordförande i IF Kville i  många år blev av med båda njurarna genom att äta något olämpligt på en resa till Mallorca. Hade dessutom diabetes och fick gå på dialys i alldeles för många år. På grund av dålig blodcirkulation fick man till slut kapa ett av hans ben och Lars var i stort sett blind på slutet. Men inte en enda gång kunde man höra att han gnällde eller tyckte synd om sig själv. Nej istället hade han alltid positiva saker att säga och många projekt på gång ända in i slutet. Bl.a. engagerad i ett hotelbygge i Thailand som han aldrig kunde åka till själv pga. av dialysen. En helt otroligt fantastisk människa som till slut inte ville vara med längre och dog vid 50 års ålder. Jag var och hälsade på honom veckan innan han dog i sitt hem i Kärra. 
En helt fantastisk gammal UIK-are vid namn Bengt Lööw förgyllde alltid möten i Utby IK med fantastisk roliga historier. Lööw fick en hjärtattakt för några år sedan och låg inne på Högsbo. Jag besökte honom och fick några sista historier och skratt med mig som minne. Bara några dagar senare dog han.

 

Det är mitt sätt att visa uppskattning för människor som jag beundrar! Observera att jag inte var på deras begravningar. Där är det ju liksom lite för sent att visa sin uppskattning för dom, eller hur? Och Gud tror jag ju inte på - så då finns inte heller den anledningen att gå på begravningen.