Curres tankar

Det ligger en hund begraven i de borgerliga partiernas kamp för en svensk anslutning till Nato. När först Centerpartiet och därefter den nya kristna högern under Ebba Busch Thor ställde sig bakom Moderaternas och Folkpartiets traditionella krav på medlemskap i Nato är alltså alla borgerliga partier utom Sverige­demokraterna överens i frågan.

Men det är inte så lätt att genomskåda deras motiv. FP-ledaren Jan Björklund tycker om att göra jäm­förelser med brandförsäkring: När huset väl brinner är det för sent att vända sig till försäkringsbolaget, det vill säga Nato.

Där ligger den begravda hunden. Det brinnande huset skulle nämligen föreställa ett ryskt överfall mot Sverige, vilket ju inte vore så kul om Sverige stod ensamt och utanför ­Nato, som följaktligen inte skulle lyfta ett finger utan stillatigande åse hur Ryssland slog ner det svenska flygvapnet och flottan och där­efter i lugn och ro kunde ockupera oss.

Det är ett scenario så osannolikt att inte ens Jan Björklund i sina mest upphetsade stunder kan tro på det. Sverige tillhör inte Rysslands bakgård, som Ukraina. Sverige är en del av EU. Redan det ryska kriget i Ukraina har stått Ryssland mycket dyrt, ett anfall mot ett enskilt EU-land som Sverige eller Österrike skulle innebära ekonomisk och politisk katastrof för Ryssland till följd av den ekonomiska krigföring som omedelbart skulle bli svaret från västvärlden.

Och mot den minussidan, vad skulle ryssarna hitta på plussidan? Ett ockuperat Sverige, vad vore ­nyttan med det?

Det finns ingen borgerlig politiker, heller ingen socialdemokrat, som tror ett ögonblick på enskilt krig mellan Sverige och Ryssland. Under tjugo års tid har Sverige steg för steg gjort sig av med det nationella försvaret just därför att ingen enda politiker trott på ett så idiotiskt ­scenario.

Den nya tesen var att Sveriges försvar, efter Sovjetunionens sammanbrott och framåt, skulle användas till ”internationella insatser”, som de vi deltagit i genom att slå sönder Libyen och kriga vid USA:s sida i Afghanistan under mer än ett decennium.

Och det är den framtiden alla våra Nato-anhängare ser framför sig, hur svenskt flyg, flottstridskrafter och specialförband deltar i USA:s nya krigsexpeditioner, med eller utan Nato-flagg. Jan Björklund tillhörde de politiker som på fullt allvar ­menade att Sverige skulle ha deltagit militärt i USA:s krig mot Irak 2003. Det är sådana svenska insatser inom Nato som anhängarna vill ha, inte någon singelmatch mellan Ryssland och Sverige.

USA:s krig mot Irak 2003, under den lögnaktiga förevändningen att Irak förfogade över massförstörelse­vapen, lade grunden till dagens ­flyktingkatastrof i Mellanöstern. Genom att slå sönder Irak och ­sparka alla officerare i den irakiska armén eftersom de var sunnimuslimer lämnade man fältet fritt för den terrorism som i dag dominerar i både Syrien och Irak. Och som ­skapat flyktingkatastrofen.

Följaktligen är flest flyktingar av dem som kommer till Sverige nu från Syrien. Den näst största gruppen kommer från Afghanistan, där Sverige bedrivit krig under lång tid (vilket bland annat får det ständigt upprepade påståendet om att vi inte krigat på 200 år att framstå som ­ytterst underligt). Genom att delta i Natos projekt att slå sönder Libyen har Sverige också verksamt bidragit till flyktingvågen över Medelhavet.

Den flyktingkatastrof vi nu upplever är alltså skapad av tre krig, varav Sverige förfärligt nog deltagit i två. Nato och USA, vilket i praktiken är samma sak, har gått i spetsen för denna politik.

Och Nato-anhängarna vill alltså knyta Sverige än tätare till sådan politik, de vill skapa en svensk skyldighet att ”solidariskt” ­bidra till framtida ­katastrofkrig av samma slag vi redan upplevt. Och därmed skapa fler flyktingkatastrofer. Som det nu är har ju Sverige genom sitt ”utanförskap” förargligt nog rätten att vägra och det är den rätten Nato-anhängarna vill avskaffa.

Ja, Putin är en skurk, Saddam ­Hussein i Irak och Muammar Gaddafi om möjligt ännu större skurkar och IS i Syrien och Irak är just nu jordens värsta mardröm. Att säga nej till önskemålet att Sverige skall ansluta sig till Nato är inte att ”krama” vare sig Saddam Hussein, Putin eller IS-terroristerna. Det är bara att vilja behålla Sveriges självständiga utrikespolitik. Och möjligheten att slippa utgifterna för att tredubbla försvarsanslagen och tvingas köpa amerikansk krigsmateriel i enorma mängder, vilket skulle bli följden om de borgerliga partierna fick som de ville. Ändå borde den nuvarande flyktingsituationen i världen vara ­argument nog. Där har Sverige en skuld, en alldeles för stor skuld ­redan som det är.