När teknologin avancerar är frågan inte längre om robotar kommer för att ta ditt jobb. Frågan är om du ska låta dem ta det eller inte. 

 

 

Enligt två nya böcker, båda skrivna av Silicon Valley-entreprenörer, är automatiseringen av upp till 60 procent av alla nuvarande jobb i USA, och i förlängningen även andra länder, oundviklig. Utbildning och uppgradering, argumenterar Martin Ford i Rise of the robots, kommer inte att hjälpa oss den här gången. Det kommer helt enkelt att finnas färre jobb att dela på, när allt från bokföring till journalistik görs snabbare, billigare och mer effektivt av maskiner. Resultatet, som Jerry Kaplan instämmer i Humans need not apply, är att miljarder lämnas utblottade – om vi inte radikalt tänker om kring hur vi håller människor mätta. 

Vi har sett mönstret förr. I successiva vågor av teknologisk innovation, från den industriella revolutionen till sprången av automatisering på 1950-talet, har miljontals arbetare funnit sig själva ersatta av maskiner, som aldrig skapar problem för sina ägare genom att bli sjuka eller gå ut i strejk. Den här gången, är det dock inte bara arbetarklassens jobb som är hotade. Det verkar som att Robespierre hade rätt – det är utsikten av arga arbetslösa advokater och läkare som gör att eliten får panik, eller åtminstone börjar skriva brådskande debattböcker och antyda i stora medier att omfördelning av rikedom kanske inte är en så dum idé ändå. 

Det finns inte mycket att invända mot Kaplans och Fords grundläggande prognoser. Vad som än händer, så verkar det som att lagom som de flesta av oss når pensionsåldern, kommer maskiner att göra allt mer av de jobb som ingen egentligen ville göra till att börja med. Miljoner män och kvinnor kommer inte vara fast på tråkiga, repetativa och ofta nedvärderande jobb under merparten av sina liv. Det är fantastiskt. Eller, det borde vara det. Vill du verkligen ha de där jobben som de tjuvaktiga androiderna är på väg att ta ifrån dig? Vill du inte hellre skriva en symfoni, tillbringa tid med dina barn eller plocka ditt näshår? Allt annat lika, har du inte bättre saker för dig än att tillbringa större delen av ditt liv med att räkna av tid på jobbet för att ha råd med värdigheten i att inte svälta?

Allt annat är dock långt ifrån lika – och det är det som är problemet. Teknologi är inte problemet. Den enda anledningen till att automatisering av rutinmässiga, förutsägbara jobb inte är odelat positivt för samhället, är att majoriteten av mänskligheten är beroende av rutinmässiga, förutsägbara jobb och de löner det ger dem. När protesterande textilarbetare slog sönder vävmaskinerna på 1700-talet, var det inte för att de älskade att jobba tolv timmar om dagen i en farlig och smutsig arbetsmiljö. De gjorde det för att valet stod mellan slavarbete och svält. Tvåhundra år efter ludditernas uppror, vill de flesta av oss inte jobba åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan i 40 år om vi kunde välja – men nödvändigheten att tjäna in en lön ger oss inget annat alternativ. Avancerad automatisering borde faktiskt sedan en tid tillbaka ha gjort det onödigt för någon av oss att jobba mer än en handfull timmar i veckan, vilket förutsågs för generationer sedan av tänkare som John Maynard Keynes – men på något sätt arbetare många av oss längre dagar till lägre löner än våra morföräldrar. 

Problemet är inte teknologi. Problemet är kapitalism. Problemet är att för att sälja på sju miljarder människor nödvändigheten av globalisering, har vi skapat ett moraliskt universum där människor som inte arbetar för att skapa profit betraktas som mindre mänskliga och används som reservarbetskraft för att pressa ner lönekostnaderna. Det spelar ingen roll om du är en ensamstående förälder, arbetslös krigsveteran eller obetald praktikant – den sena kapitalismens logik garanterar ingen rätt till liv om du inte skapar pengar åt någon annan. Om vårt ekonomiska system definierar grunden för människovärde som kapaciteten att göra slitigt arbete för någon annans vinning är frågan som science fiction-författare funderat över i ett århundrade löst: inte bara är robotar mänskliga, de är mer mänskliga än vi är.

Automatiseringskrisen behöver inte alls vara en kris – men de enklaste lösningarna är för radikala för att lyftas av någon annan än en Silicon Valley-entreprenör, en jobbtitel som har samma auktoritet som ”Ärkebiskopen av Canterbury”, i den moderna ekonomins moraliska logik. Martin Ford är varken ekonom eller politisk teoretiker, men jag föreställer mig att när han säger att ”en fundamental omstrukturering av våra ekonomiska regler krävs” för att rädda oss alla från arméerna av robot-svartfötter, så kommer mäktiga personer att lyssna. Kaplans och Fords böcker föreslår samma lösning, och det är en lösning som socialister har föreslagit i generationer: en universell basinkomst. Det här är inte en ny idé. Förkämpar för social rättvisa har länge föreslagit basinkomst för att lösa de sociala sjukdomar, från droghandel till ojämställhet, som orsakas av det faktum att vi alla måste lönearbete. Kaplan och Ford menar dock att det finns en ännu viktigare anledning att överväga det – för att det kan vara det enda sättet att rädda kapitalismen från sig själv. 

Logiken håller: om ingen har råd att köpa de varor och tjänster som robotarna producerar kommer de globala marknaderna att kollapsa. Världskapitalismen är inte hållbar enbart på lyxkonsumtion, menar Ford. Det visar sig att det enda sättet att rädda systemen mycket väl kan vara massiv omfördelning av rikedomar och total omorganisation av lönesystemet.