God hälsa en  mänsklig rättighet

Utdrag ur GP torsdagen den 30 oktober

  • Segregation och inkomstklyftor är faktorer bakom den ojämlika hälsan och människors skilda livschanser. Den politiska retoriken har under lång tid gett uttryck för en vilja att motverka segregationen, men den består lika fullt, skriver Ove Sernhede apropå en konferens om social hållbarhet som invigs i dag.

Gör Göteborg jämlikt och hela staden socialt hållbar. Så lyder rubriken när Social resursförvaltning i samarbete med Fattigdomsprojektet på Hisingen arrangerar en konferens för mer än ett tusental kommunanställda på Svenska Mässan. Bakgrunden är Göteborgs kommunfullmäktiges beslut att verka för att minska skillnaderna i hälsa och livschanser mellan olika stadsdelar och socioekonomiska grupper i staden. De senaste decenniernas stadsutveckling har skapat ett Göteborg med ökande klyftor. En central aspekt av denna utveckling rör hälsan. Den socialt hållbara stad som Göteborg vill vara kräver att stadens alla medborgare ges ”goda” och likvärdiga livschanser. Den diskussion om folkhälsans betydelse för samhällsutvecklingen som lyfts fram i ett flertal studier under senare år har uppenbarligen gjort intryck på stadens politiker. Till konferensen har också professor Sir Michael Marmot från London bjudits in som huvudtalare. Marmot var ansvarig för den i detta sammanhang uppmärksammade WHO-rapporten Closing the Gap .

SOM ETT LED i det hälsoarbete kommunen vill dra i gång har Social resursförvaltning publicerat Skillnader i livschanser och hälsa i Göteborg . Rapporten, som också presenteras på konferensen, kan ses om en fortsättning på Fattiga och rika – segregerad stad , den forskningsrapport som kommunen för några år sedan beställde av Sveriges ledande bostadsforskare för att få klarhet i hur de sociala och ekonomiska klyftorna utvecklats i Göteborg mellan 1990 och 2006. Den nya rapporten visar att ojämlikhetens geografi förstärkts. Medelinkomsten för män i Långedrag är nu 718 000 kronor, medan män i Östra Bergsjön får nöja sig med 138 000 kronor, en skillnad på 580 000 kronor. Även om denna skillnad är stötande är detta inget det rådande politiska klimatet har någon principiell invändning emot. Med det skifte som omvandlade Sveriges politiska landskap under 1990-talet kom inkomstskillnader att betraktas som positiva för tillväxten.

 

 

DÄRIGENOM SKULLE ALLA få det bättre. Det fördelningspolitiska tänkande som hade varit framträdande under välfärdsdecennierna efter andra världskriget framstod som passé. Nu skulle marknadens logik se till att alla blev inbegripna i välståndsökningen. Denna föreställning visar sig nu vara just en föreställning. I de minst bemedlade stadsdelarna har nämligen, enligt den aktuella rapporten, medelinkomsterna sjunkit med 10 000 kronor sedan 1990, medan den växt med mer än 300 000 kr i de rikaste stadsdelarna, allt mätt i 2011 års penningvärde.

Det finns inga internationella överenskommelser för hur stora inkomstskillnader bör vara i ett land. När det gäller hälsa är förhållandena annorlunda. Alla medborgares lika rätt till god hälsa är en av FN inskriven mänsklig rättighet. Att det föreligger skillnader på mer än nio år i förväntad livslängd mellan män i väster och män i nordost är det därför svårare för stadens politiker att gå runt.

Dessutom – enligt beräkningar som gjordes 2011 kostar den ojämlika hälsan Västra Götalandsregionen 13-14 miljarder kronor per år. Forskningen visar att det inte bara är människors absoluta livsvillkor som påverkar hälsonivån. Ju större inkomstskillnader ett samhälle har, desto sämre är allas hälsa, även de rikas. Nivåerna för mental ohälsa, karies, fetma, tonårsgraviditeter, drogmissbruk och skolprestationer bestäms också av hur jämlikt och sammanhållet samhället är. Rapporten följer här de resultat som de brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett redovisat i sina uppmärksammade studier.

Segregation och inkomstklyftor är faktorer bakom den ojämlika hälsan och människors skilda livschanser. Den politiska retoriken har under lång tid gett uttryck för en vilja att motverka segregationen, men den består lika fullt. Segregationen benämns ständigt som en ödesfråga, inte minst för att den utgör ett hot mot den sociala sammanhållningen. Ingen tycks vara bredd att göra något mer än kosmetiska insatser åt de rådande förhållandena. Den samtida segregationen är en social skiktningsprocess som sorterar människor i det fysiska rummet. Segregationens drivkrafter har till stor del sin rot i den stadsutveckling som i  omvandlingen från tillverknings­industri till kunskapsstad satt fokus på att skapa en attraktiv innerstad med kultur, evenemang och exklusivt boende. Den som inte har den plånbok som krävs för att bli en del av detta nya Göteborg får hålla till godo med stigmatiserade bostadsområden i stadens ytterområden. Gentrifiering och segregation är två sidor av samma mynt.

 

NÄR FASTIGHETSKONCERNEN FRAMTIDEN av kommunfullmäktige ges i uppdrag att vara ”processägare” för integrationen innebär detta ett sätt att avhända sig det politiska ansvaret för denna viktiga fråga. Att definiera den belägenhet Göteborg står inför som ett integrationsproblem är också att blunda för grundproblemet, segregationen. Ojämlikheten i den urbana geografin omvandlas till en förvaltningsfråga för de kommunala bostadsbolagen i stadens miljonprogramsområden. Men det är inte Bergsjön eller Gårdsten som är orsaken till segregationen, det är inte heller här de nycklar som behövs för att bryta segregationen står att finna. Utan att se till hela stadens utveckling blir det omöjligt att förstå denna fråga. För att rå på segregationen krävs först av allt ett erkännande av att det råder en konflikt mellan den nuvarande politiken för stadsutveckling, som befäster den sociala skitningen, och talet om att bryta segregationen. Det tänkande om tillväxtsom i dag dominerar har inget öga för den form av fördelningspolitik och sociala investeringar som krävs för att skapa en socialt hållbar stad.

De senaste decenniernas politik har pressat villkoren för de som lever på marginalen. Nivåerna i sjuk- och a-kassan har försämrats, massarbetslösheten har permanentats och skattesystemet har omvandlats. Mönster av ojämlikhet som rådde vid tiden före välfärdsstaten har återskapats. Sverige är det land inom OECD som sedan 1985 visat upp störst ökning vad gäller inkomstskillnader. Kan man då på lokal nivå, trots denna utveckling, göra något för att utjämna skillnader och klyftor för att skapa social sammanhållning och en jämlikare hälsa? Konferensens andra dag har fokus på olika workshops som avser att mobilisera kommunens tjänstemän; de uppmanas ”göra något, göra mer och göra det bättre”.

DET FINNS ETT samband mellan utbildningsnivå och hälsa. Att satsa på utbildning i de utsatta stadsdelarna borde därför vara ett sätt att verka för förändring av såväl hälsa som livschanser. Men samtidigt som rapporten visar på de stora skillnaderna i utbildningsnivå mellan olika stadsdelar så visar den också att utbildningsgapet över tid minskat. Eftersom inkomstgapet samtidigt ökat kan detta tolkas som att det inte lönar sig att utbilda sig i Göteborg. Detta förhållande, menar rapporten, kan skapa grund för frustration som kan leda till social oro. Denna reflektion säger oss att det lokala förändringsarbetet måste vara förankrat i en förståelse för konsekvenserna av den nuvarande modellen för stadens utveckling. Att kommunens tjänstemän diskuterar göteborgarnas ojämlika livschanser, att det i hållbarhetens tecken serveras ekologisk mat och att konferensmapparna är producerade av ett socialt arbetskooperativ är gott. Men så länge vi inte diskuterar alternativ till den ’enda vägens politik’ för tillväxt – som gett oss den ojämlika stad vi nu lever i – är det svårt att utveckla de strategier som med Michael Marmots ord måste till för att ”motverka den orättvisa fördelningen av makt, pengar och resurser”.


Kommentarer
Postat av: Elisabeth Östberg

är det och borde vara enangelägen diskussion.

Svar: Bara att instämma
currestankar.blogg.se/curre

2014-11-04 @ 10:54:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0