Curres tankar

Jag har varit gift i 28 år och har på vägen fått 3 barn. Under ett äktenskap har väl dom flesta haft upp och nergångar i förhållandet. Vissa äktenskap har säkert varit  fantastiskt rakt igenom men tror tyvärr de är förhållandevis få. Statistiken visar ju att ca 50% skiljer sig på vägen. Men dom flesta har nog som jag själv upplevt både höjdpunkter och vågdalar i äktenskapet.

En klok psykolog sa vid ett tillfälle på TV, av alla ställen, som jag tyckte lät logiskt. Nämligen att ett lyckorus eller motsvarande stor sorg avmattas succesivt så att efter ca 1 år sedan är man tillbaka på samma nivå igen. Kärlek är ju helt berusande i början och just den typen av lyckorus håller kanske lite längre än 1 år.  Men psykologen sa också att om man inte gör något speciellt är man sakta men säkert tillbaka till samma känslonivå inom ett år. Om man efter 1 år fortfarande har samma sorg är något helt fel. Om man e lika kär efter 1 år är det väl inte fel men ändå ovanligt tror jag.  För att behålla kärleken levande menade samme kloke psykolog att man måste stimulera den på något sätt innan det magiska året har gått.  Det behövde verkligen inte vara några långa exklusiva  resor till Thailand eller dylikt utan kanske ”bara” att ta långa promenader och tala/diskutera med varandra gärna ostört långa stunder.

Min fru  o jag har haft det jobbig långa perioder senaste åren och varit väldigt nära att gå skilda vägar.

När jag sagt till mina vänner senaste tiden att jag var nykär trodde nog dom flesta att jag träffat en helt ny kvinna i livet. Men så är det inte utan jag är faktiskt nykär i min egen fru och hon upplever tydligen samma sak. Hade någon sagt det till mig för 5 år sedan eller 6 månader sedan hade jag sagt att dom var crazy.

Hur lyckades vi hitta tillbaka? Min fru hade väl tröttnat lika mycket på mig som jag på henne och hon beslutade därför att sommarjobba 3 månader i Skåne. Vi började sms-a varandra mer och mer och mer. När vi varit ifrån varandra så länge visade det sig att vi faktiskt saknade varandra. Under de 3 sommarmånaderna hade vi planerat en enda veckas semester tillsammans. Där pratade vi om allt och ingenting på ett sätt som vi inte gjort på mååååånga år. Vi hade helt enkelt glömt att prata med varandra och såg bara negativa saker i varandra  under en alltför lång tid.

Har ju sagt att min blogg skall försöka vara en positiv och att det kanske kan påverka några människor på ett bra sätt. Min förhoppningen med detta inlägg är kanske att få några som inte har det så bra i sina förhållanden att stanna upp och fundera och kanske hitta tillbaka till varandra. Kanske genom att ta sig tid att prata och kramas helt förutsättningslöst för att försöka förstå varför det har blivit som det blivit. Jag menar absolut inte att alla kan försonas och hitta tillbaka men har man varit gift långa tider måste det väl finnas något gemensamt. Vissa  är nog väldigt olyckliga och borde nog skiljas och inte hålla ihop bara för giftemålets-grannarnas-släktens skull, utan i så fall för er egen skull.  Men sätt er ner och bestäm det tillsammans och gå inte runt varandra med skam- skuld- aggresion och annat.  Men man kanske inte skall ge upp för lätt. Ofta är det inte grönare på andra sidan.

Jag tror, inte det finns någon exakt perfekt kvinna för en man eller ett par som är ämnat för exakt varandra.  Nej det är ett samspel för att försöka vara lycklig precis som i resten av olika situationer i livet.